Etikettarkiv: feminism

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.

När samtal är meningsskapande. Ett sätt att vara kyrka i vår samtid är att prata med och inte till varandra.

En varm kram i vapenhuset. Ett stort leende och ett uppriktigt tack. Allt kändes så meningsfullt. Tiden gick lite långsammare och trots sorlet från mängden av folk så var det som om det bara var hon och jag där. Jag förstod att våra samtal hade gjort stor skillnad. Det kändes omvälvande och lite oväntat. Jag hade lärt känna henne som en så barsk dam. Men mest av allt gjorde det mig stolt över vad vi hade lyckats med tillsammans. Vi hade skapat ny mening.

I dessa kyrkovalstider (17 september är det dags) så vill jag passa på att då och då berätta om vad kyrka är för mig. Det här är en berättelse om samtal om livet och kyrkan – och vem som ska få bestämma ramarna för det.

Kvinnan som jag omfamnade i vapenhuset hade gått i en samtalsgrupp som jag var gruppledare för. Samtalen hade handlat om kristen tro och frågorna som ställts var om det var relevant med tro och hur man skulle förhålla sig till kristen lära i vår samtid. Det var några av de bästa gruppsamtal som jag fått vara med om. Människor kom nära varandra. Det fanns inga enkla svar men många frågor som förde oss framåt. Personer fick berätta för andra om deras livsresa. Om saker som var betydelsefulla för dem. Om institutioner som gått för långt. Om människor som funnits för dem. Tvekan blev till visshet. Agitationer blev till ståndpunkter. Ståndpunkter utan taggar.

Kvinnan som omfamnade mig hade blivit en av församlingens kyrkvärdar efter nästan 40 år av ilska mot kyrkan. Ilska över den dogmatiska konfirmationsundervisning som hon lidit av. Ilskan över skulden som påfördes av hennes ungdoms församlingspräst i Bohuslän. Men också ilska över att hon såg att andra hade tillgång till en annan relation till kyrkan och en varmare tro, som för henne hade blivit så omöjlig.

När vi sågs i vår samtalsgrupp var hon en av de som rantade mest över religiösa människor och kyrkligt inre liv. Hon avskydde nästan allt och sökte på något sätt upprättelse. Hon var djupt kritisk och arg på en del av kyrkans ståndpunkter. De allra flesta, för att inte säga alla, var inte officiella ståndpunkter, utan sådana som hon berörts av i mötet med individer i kyrkan. Många i hennes ungdom.

Där fanns kvinnoprästmotståndet som ekade i våra trakter, patriarkatet och dess strukturer som följer naturligt med det. Här fanns minnen av schartauanernas jakt på nöjen, den pryglande uppstramningen i rent och snyggt hemma på helgdagen och ilskan mot att människor kunde låta sig luras in i tro. Jag satt och lyssnade och ställde ibland frågor. Oftast fanns de andra där och gav sin bild och sina andra perspektiv på det där med tro och relation till något annat men ändå så essentiellt och verkligt nära. Det där med värmen och kärleken mellan människor, mellan en person och hennes tro på Gud. Och en kyrka som stod emellan.

Kursen fortgick och vi betade av ämnena för träffarna som ibland passade väl, ibland var något skeva. Alla längtade vi till att vi skulle få prata om vad våra huvuden hade varit fulla av sedan sist. Vi sågs så en gång i veckan, i tio veckor. En helg var vi på kurs tillsammans och diskuterade olika frågor livligt. Gruppen hade en otrolig spridning i ålder. Där fanns en ung tjej som var 23 och en dam på 86. Och så allt där emellan. Mest kvinnor, men en mix av erfarenheter och bakgrund. Det var vi som mötte varandra den hösten.

När mer än hälften av kursen hade gått så sa hon plötsligt, bara så där, att hon fått en tro. Hon hade gjort sig av med alla sina förbehåll och lagt oförrätterna åt sidan. Hon ville inte leva med bitterhet. Hon ville välja sitt liv och något annat. Hon fullkomligen lös. Hon var liksom friad från ok och framför allt från sin ilska och misstänksamhet. Antagligen hade hon också vunnit något. En självrespekt. Hon hade fått en integritet om sig. Troligtvis hade hon släppt fokus på sådant hon inte kunde påverka och börjat fylla sitt eget liv med den mening som hon själv trodde på. Emancipation när den är som vackrast.

Kursen avslutades och omfamningen i vapenhuset kom något år efter att vi lämnat gruppen. Jag hade fortsatt med andra samtalsgrupper, men också varit upptagen med mina studier. Jag var alltid så glad att få träffa henne även om det var sällan. Hon bar det där korset i kyrkan med en air av något självvalt och jämlikt. En befriad själ.

*

Jag tänker några saker om ovanstående. Man väljer inte alltid sin (konfirmations)präst. Prästkollegiet är också inte sällan mycket pratsamma personer som missbedömt lyssnandets kraft. Jag förstår det så väl, för jag själv blir lockad av att få breda ut texten över något teologiskt när den sällsamma chansen kommer. Men vem vill lyssna till det där när man själv inte vet vad eller om man ska tro? Eller om man tror på att tro.

Ungas samtal om tro och liv sker i en känslig tid i deras liv. Är det inte dags för kyrkan att fundera på den rådande normen om att dessa samtal främst hör ungdomen till? Min erfarenhet är att samtalen om livet tillsammans, tron på vår uppgift här i världen och kärleken som håller oss samman är ett livslångt behov. I olika tider av våra liv har samtalen olika tyngd och innebörd. Men vi behöver dessa samtal. De kan förändra vårt förhållningssätt till sådant som gjort oss illa och på sikt skapa andrum och ge integritet till våra val av livsstil. Inte minst ge oss makt över att välja våra liv och omfamna det sådant det är.

Att sitta så, som jag fick göra i samtalsgrupp tillsammans och lyssna på varandra, det är att vara församling för mig. Det är det närmaste jag har kommit till kyrkans uppgift. I dessa samtal så gör vi allt det som ingår. Vi möts, som vi är, och låter vägen gå oss till mötes. Vi blir de empatiska och omsorgsgivande människor som vi är ämnade att vara. Vi kan vara oss själva. Vi är olika men i gemenskap. Och det är så spännande med alla dessa röster och tankar om liv. Det är fullt meningsfyllt. Och så lämnas var och en till att möta den gud man valt att tro på.

**

Mina studier inom religionspsykologi har handlat om människors sökande efter mening och identitet samt hur det har spelat roll när de drabbats av utmattningssjukdomar. Jag avslutade mina studier till präst för några år sedan för en civil chefs- och ledarkarriär, och lever idag som en kristen medmänniska som försöker leda utifrån mina värderingar som hämtar sin kärna från det kristna kärleksbudskapet. ”Älska din nästa så som dig själv”. Sedan 2009 finns jag i kyrkomötet för socialdemokraterna som ledamot, sedan 2016 som ordförande för organisationsutskottet.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.  (Matt. 7:12, Bibel 2000)

eller som Luther uttryckte det:

Så som du tror, så älskar du – och omvänt. (Martin Luther)

Ett tydligt antirasistiskt parti

I dessa dagar av glidning på skalan av vad som är bekvämt att höra av en svensk minister och om en regerings sanktionerande av vardagsrasism så vill jag önska att socialdemokraterna på stundande partikongress uttalar följande tydligt: S är ett antirasistiskt parti!

Jag vet att socialdemokraterna är det i fråga om sina grundvärderingar. S skapar politik på grunderna frihet, jämlikhet och solidaritet, där människans lika värde är okränkbart. Men det är en sak att säga så, det är en annan sak att verka så. I praktiken.

Med antirasism är det på samma vis som det är med feminism. Man kan vara det i teorin men ändå i praktiken inte kunna hjälpa sig själv när man i sina handlingar inte tjänar i jämställdhetens eller jämlikhetens syfte.

I feminismen gör man analysen att det finns strukturer i samhället där kvinnan är förfördelad och inte åtnjuter samma privillegier och status som mannen. På arbetsmarknaden ser vi exempelvis hur kvinnor har lägre löner. Vi ser hur kvinnor än idag arbetar fler timmar i hemmen och vi ser hur kvinnor fortfarande tar större ansvar för våra gemensamma barn.

I antirasismen gör man analysen att det finns strukturer i samhället som gör att graden av vithet avgör dina möjligheter att lyckas och skapa dig ett gott liv i Sverige. På arbetsmarknaden manifesteras detta på sådant sätt att det är en nackdel att ha ett namn som ”klingar osvenskt” eller att ju mörkare du är i din hudton ju svårare är det att få ett arbete, åtnjuta förtroende eller väljas till förtroenden.

Inom svensk migrationspolitik, från SD och borgeligt håll, hörs dessutom skrämmande rasistiska åsikter a la Billström som bland annat målar ut dem med mindre vitt skinn än honom till bärare av ett skuggsamhälle. Det går också att läsa hur Moderaterna öppnar upp och gör åsikter som inte är antirasistiska – utan tvärt om befäster och stärker rasistiska strukturer i vårt samhälle – rumsrena. Den svenska flyktingdebatten är på en glidande skala där sådant som var otänkbart att säga för 10 år sedan nu sägs utan att merparten av väljare så mycket som höjer ett ögonbryn av avsmak och förvåning. Att SD har runt 10 % av väljarkårens stöd är ett tydligt och skrämmande indicium.

Ett exempel på vårt nya hårdare klimat är frågan i Agenda vid partiledardebatten: ”hur mycket invandring tål Sverige”? Den rätta frågan i ett antirasistiskt samhälle borde ha varit: ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Även i övrig media kan vi se hur det offentliga samtalet glider mot mer acceptans av strukturer som främjar den vite och som missgynnar dem som är mindre ljus. Ett sådant samhälle och en sådan utveckling måste stävjas och röster måste höras högt!

Tack och lov finns röster från exempelvis Khemiris som kan vara en nystart för samtal om antirasism i vårt land. Hans brev till Beatrice Ask kommer gå till mediehistorien, hoppas jag, som ett av de snabbast spridda på sociala medier 2013. Det talar sitt tydliga språk om att det finns hopp i den svenska folksjälen om vad som är rumsrent och inte!

Jag hoppas att socialdemokraterna på sin partikongress i april 2013 tydligt visar att S är ett antirasistisk parti, som i regeringsställning med tydlighet skulle bekämpa varje tillstymmelse till befästande och främjande av dessa strukturer.

I boken ”Feminism utan gränser” skriver Chandra Talpade Mohanty sin vision för samhället. Hon menar att ett gemensamt strategiskt arbete behövs. Här följer en mening som på ett utmärkt sätt sammanfattar också min uppmaning till Socialdemokratiska partikongressen. Låt oss uttala en tydlig S-antirasistisk princip! Sverige behöver påminnas om dem.

/…/att antirasistiska, feministiska och demokratiska principer läggs till grund för
människors delaktighet och relationalitet, vilket fodrar arbete på många fronter
och i många olika kollektiv för att organisera ett motstånd mot förtryckande
strukturer.

(citat hämtat från bloggen Rebella)

Normkritik: Mona Sahlin ÄR framtidens ledare

Det har alltid känts lite tungt i magkänslan kring hur orden och domarna har haglat kring Socialdemokraternas Mona Sahlin. När hon 2007 blev vald till ny partiledare för Sveriges största parti var jag inte helt övertygad om att detta var framtidens melodi och framgångarnas tåg med Sahlin i fronten.

Under det första året fick jag höra många kommentarer och deltog i många samtal om det ändå inte var ett problem att ha henne som ledare och än mer som statsminister! Jag var också en av dem som vädrade mina tankar. Jag var också en av dem som tyckte att hennes framtoning inte var tillräcklig för mig för att känna tillit till hennes kapacitet. Jag var också en av dem, och detta skäms jag för, som tyckte hennes röst och sätt att prata var ett av dom största problemen. Jag var också orolig för hennes brister i sin privatekonomi – då på 90talet. Jag hade helt klart, på många punkter, dömt henne hårdare än någon annan man i hennes position som jag konfronterats med som statsministerkandidat.

För helt ärligt – har inte Fredrik Reinfelt något lite hundlikt med sina ögon som får en att tänka på en inte så klok Cavallier King Charles? När han sedan använder hittipå-ord och förvränger meningar så får det mig att dra åt mig öronen. Dessutom – vad vet vi om hans privata brister? Åtminstone jag har läst hans mycket tvivelaktiga människosyn i en bok från tidigare liv.  Och den där hästsvansen på finansminister Borg – är det bara jag som inte känner en viss tveksamhet att en tvättäkta akademikernörd med troligtvis som sådan har bristande verklighetskoll har hand om våra finanser?

Eller för den delen Göran Perssons bufflighet som ibland verkade komma fram som charm eller pondus – det var väl bara hybris och tecken på en riktigt dålig medarbetare och lagspelare? Allt detta har inte legat dem i faten och har framför allt inte varit något som vi utan problem eller förbehållsamhet har luftat och vädrat med varandra. Nej, tvärt om har vi valt att se andra kvaliteter först och på något sätt låtit dem ha sina egenheter och fått vår blinda tillit till deras ledarförmåga och politikerduglighet.

Jag tror att det är dags att syna det här för fler personer. Och jag vill säga det att jag har helt lagt bort alla mina tvivel på Mona som statsminister. Hon är minst lika mycket fullblodspolitiker och har säkert med sin oerhört gedigna erfarenhet av politiskt ledarskap efter alla år i toppolitiken all den förmåga som behövs för att leda Sverige rätt. Jag tittar hellre på den politik och de politiska förslag som läggs fram än att stirra på personliga egenskaper.

Den tid då vi gjorde det måtte vara över! Jag hoppas att du som läser detta själv vågar syna dina egna domar och bevekelsegrunder i sömmarna. Är du så opåverkad av en kvinnas yttre och framtonig när det kommer till makt på samma sätt som du reagerar på en man med makt? Är du en av dem som med normen i ryggen tycker kvinnor skall bevisa sig först innan de förtjänar förtroende för sina ledaregenskaper 0ch att män har förtroendet på en gång? Ta dig en funderare så skall du se att det blir något helt annat att lyssna på Mona i fortsättningen!

För mig känns det helt rätt att välja att ställa mig bakom Mona. Och hennes tidigare affärer – ja, det gör henne bara mänskligare och mer trovärdig som ledare. Hon har visat mig ödmjukhet och hon har visat mig att alla är värda en andra chans. Mona är en framtidsledare!

Fritt, jämställt och individualistiskt? Det tillrättalagda Sverige där feminism inte får plats

Det är dags att fundera på att byta regering. Av många skäl. Detta är ett av dem:

Arena kom med posten och omslaget skrek ut det som jag länge känt, vetat om och förfasat mig över: Varför så tyst? 22 feminister om utrymmet i den svenska debatten.

bild-11161Feminism har blivit till ett skällsord, något som inte alls är den självklarhet och normalitet hos etablissemang och medborgare som det en gång var. Tiden då statsministern sa: klart jag är feminist verkar vara över. Nu gömmer sig feministerna bakom omständiga förklaringar och försöker parera en rädsla att uppfattas som ”allt för radikala och människofienliga”. Det är som om feminism uppfattats som synonymt med mansmat och som om röster från underläge är fult i ett PKhetsigt Sverige.

Få saker är så upprörande som att behöva försvara kampen om jämställdhet och behovet av feministiskt perspektiv. Det gör mig ledsen ända in i själen att det är något som överhuvudtaget ifrågasätts som viktigt i vår samhällsdebatt.

Många av de 22 feministerna spanar efter anledningar i det nya politiska klimatet av nyliberalism och konservativ ideologi: vi är jämställda, individualister, bäst i världen och fria – varför klaga? Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, sammanfattar det som ett tillstånd av att vilja blunda för synen på att också vårt samhälle har brister, att vi utmanar makt på varandra och att det finns underordnat och överordnat.

Eduards menar att feminismen uppfattas som för svår och utmanande, handlar för mycket om makt, relationer och strukturer, ordningar som snävar in vårt handlingsutrymme. Är det därför vi vill blunda likt strutsar och titta åt ett annat håll emedan misshandeln av våra likar pågår? Är det därför redaktörer som skriver om feminism och jämställdhet blir ifrågasatta och inte sällan får frågan: Vad har jämställdhet med oss att göra? Är inte den frågan utagerad?

En redaktör på vår tidningen Ergo skrev en artikel om jämställdhet vid universitetet. Redaktören fick hotfulla mail och en fråga varför denne var en manshatare. Andra skribenter som skrivit om jämställdhet får samma respons. Är det inte galet fel? Är inte detta så allvarligt att vi borde fråga oss återigen – vilket samhälle vill du ha? Men framför allt – feminism är nödvändigt och ansvarsfullt. Feminism kan vara det perspektivet som hjälper oss att se de strukturer som ställer den ene över den andre i värde och inflytande.
Feminism är utmanande för själva utmaningen är dess essens. Jag är tacksam för den essensen och hoppas att fler ögon öppnas och att kampen kan börja! Garanterat kommer den tillbaka om vi får maktskifte 2010. Då kanske vi får en något mer realistisk och postmodern syn på vårt samhälle. Vi kommer att ha massor att göra!!!