Etikettarkiv: föräldraskap

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Annonser

T-7: vänskap är en sann rikedom

Den 23:e juli 2012 blev en innedag. Tillsammans med vår fina vän Kringlan, som sov över hos oss, har vi avnjutit frukost, tapetserat lite, ätit lunch och och hon och Per har burit och monterat sängar. Jag har också suttit under kommando på en stol vid flertal tillfällen och tittat på när hon jobbat för mig. Hon är en fin vän.

Det är skönt att med vänners hjälp och härliga närvaro få väntanstristessen att verka främmande och att vi med ytterligare händer till hjälp kommer närmare och närmare ett färdigtapetserat sovrum. Snart är också hemmet redo för en liten bebis.

Men bredvid alla dessa handgripliga trevligheter finns något annat också. Det är det goda samtalet. Det där om våra mödrar och mormödrar, om hur vi växer upp i våra familjer och på olika sätt behöver möta och göra upp med roller, förväntningar, ärvda nojjor och önskningar. De där samtalen om varför kvinnor och tjejer i generation efter generation skall behöva ha låg självkänsla och förvridna plågande kroppsuppfattningar. De där samtalen om folkhemmets grundide, om att våga vara tydlig och likvärdig i uppfostran mot andras barn och stå ut med att möta sina vänners föräldraprestige och inte minst sin egen. Och så allt däremellan som handlar om tapeter, fotöljen Wassily, hur snyggt mintgrönt är och att det är snuskigt när pudeln slickar en på fötterna.

Det är så fint att kunna dela livet med underbara människor. Så fint att få uppleva vänskap och att få se och förnimma hur man djupnar i relation till varandra. Om något kan kallas för rikedom så är det att få växa och dela tillsammans med andra människor. Så tror jag man kommer lite längre på den längsta resan vi gör. Den inåt.

När K hade lämnat vår boning idag var två andra fina människor här. Underbara H med sin sambo – en man som jag tidigare inte träffat, men så klart varit nyfiken på att lära känna. Detta var första träffen för oss alla fyra. En helfin kväll som började utmärkt med blåbärspaj och hundpromenad. Jag fick stanna hemma och vila. En observant H såg vad jag behövde. Det är också mycket värme i att kunna se och ge utrymme åt det.

Vi avslutade kvällen med sushi och långprat vid köksbordet. Ni vet, så där härligt avslappnat där ämnena växer in i varandra och tillsammans berikar och utvecklar trådarna. Samtal som handlar om att byta livserfarenheter och att lära känna varandra ändå lite mer. Kvällen bjöd ju oss gäster som både var nya bekantskap och för mig en redan vunnen nära vän sedan många månader tillbaka.

Så den 7:e dagen från beräknad förlossning är en hyllningsdag till vänskapen. Bara några av de fina som jag har i mitt liv har fått vara med mig idag. Men hela dagen har fått mig att känna mig rik, för den har påmint om något av det dyraste vi har. Vänskap. När jag nu närmar mig ytterligare en spädbarnstid så vet jag också att det är lätt att förlora sig i bebislivet och på den vägen missa detta dyra. De flesta finns ju alltid kvar, men många stunder och gemensam vandring kan ha gått förlorad. Därför är det viktigt att påminna sig om det dyra vi får i våra liv.

T-9: Så fostras en mor

Du påminner om någon jag älskade en gång
Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång
Det förflutna hinner upp mej
Och jag minns alla svek jag en gång förlät
Evelina

Peter Lemarc, för mig min ungdomspoet och under ett par år tolkare av livet. Just nu sjunger hans Evelina ur högtalarna i köket. En fantastisk kumpan de där tuffa åren som min gymnasietid var. En tonåring som aldrig fått lära sig hur det är att gråta ut i en famn, ta emot den tröst som ges utan krampaktig järnring av skam rund hjärtat, eller för den delen våga de få orden: jag behöver dig. Det kostade då många vänner och en skakig relation med min mamma.

LeMarc satte ord på en del av den sorgen som nog bubblade oförlöst inombords. Det skulle dröja ytterligare ett par år innan jag kom ifatt språket och vågade sätta ord på min känsla, och ytterligare ett tag för att ta den självklara platsen. Det som räddade mig var en sällsam upplevelse och en livsavgörande och livsomvälvande resa. Jag blev mamma till lilla Ebba. Hon kom till mig, älskad och välbehövlig, men helt oplanerad. Som ett avbrott och ett uppbrott på samma gång på den väg som jag börjat trampa in på. Idag vill jag inte ens tänka på vart den vägen hade fört mig.

Att själv få bli mamma lärde mig oerhört mycket om vad jag saknat men också om allt fantastiskt som jag fått. Jag hade världens finaste föräldrar och en barndom som var allt annat en svår. Men jag var ett solskensbarn, ett mellanbarn, i en stor barnaskara där andra syskon behövde mycket stöd. Jag blev andhålet – det lättsamma barnet. När så puberteten kom, när livet började skava, och när jag behövde stöd och närhet – då visste inte jag hur man skulle göra. Hur är man annat än glad? Hur säger man till sina nära att man är vilse? Ja jag hade faktiskt ingen aning.

Nu när jag själv är mamma till en fjortonåring så har jag i alla dessa år haft ett mål som jag nu ser att jag nått. Jag har gett min dotter ett språk och låtit henne få vara i alla känslor som finns. Jag har varit nära när hon behöver och jag har hållit mig undan när det är de egna benen som skall bära. Det var min mamma som gav det rådet till mig: följ i hennes spår – använd din blick: barnet visar vägen! Mitt eget tillägg var: jag skall inte låta mig själv stå i vägen för att hon skall få möjligheten till hela livsregistret. Ebba har så genom sitt självklara ärliga väsen varit min bästa feedback på vad jag som förälder skall vara för hennes känslomässiga utveckling. För det är jag henne evigt tacksam!

Idag blev jag arg på Hugo, 2,5 år. Han hängde runt mina ben och hade under en ganska lång stund gjort sitt bästa för att hindra mig från att laga mat och baka. Helst ville han bli buren. Plötsligt känner jag hur han tar ett rejält bett med sina tänder på mitt ben. Det gör ont, men inte mycket. Mest blir jag förbannad!

Jag puttar bort honom så att hamnar på rumpan en bit bort och så säger jag med arg röst – du får inte bitas Hugo, det gör jätte ont! Då blir jag arg på dig! Hugo tittar på mig med stora ögon. Man ser hur det rör på sig där inne. Redan där har jag smultit men måste på något hålla kvar så att han förstår. Hugo säger: – du får inte putta mig mamma. Å han har så rätt ! Även om också han gjorde fel, så var det ju också fel av mig.

Här kan jag välja att fortsätta pränta in i honom att konsekvensen av bett blir arg mamma, eller visa honom vad förlåtelse är och möta hans känsla. Jag sätter mig bredvid honom och öppnar famnen. -förlåt Hugo, säger jag, såklart mamma inte skall putta dig. Jag får en liten kille i famnen och efter en stund säger också han förlåt. Men han berättar också att han inte alls känner sig glad. Vilken rikedom, tänker jag. Här sitter vi på golvet, mitt solskensbarn och jag, och delar också livets baksida tillsammans.

LeMarc var nog en liten älskad prins av sin mor. I en av hans sånger lyder texten: ”du höll mig så högt, jag var högst av allt, ändå var jag bara barnet. En ynklig liten pojke”. Det beskriver en slags relation vi kan ha till våra barn eller vi som barn till våra föräldrar. Vi älskar dem så att vi inte låter dem känna livets alla nyanser. Eller så älskar vi allt gulligt och underbart som de visar oss som små och står inte riktigt ut när det byter skepnad. När gulligt blir frånvarande. När tonåringen skriker se mig genom att smälla igen en dörr. Det är inte lätt att vara förälder. Det är en gåva, en nåd men också hårt arbete av närvaro.

Mitt mål är att för mina barn vara den som inte vinner deras segrar eller som placerar dem på en pedistal. Jag vill vandra bredvid tills de vill gå själva. Då vill jag vara kvar som en klippa de alltid kan återvända till.

Jag kan inte säga att du gjorde fel
När du bar mina bördor
Åh, du ville så väl
Men du gav mej alla segrar
Jag hade ingenting att vinna
Och vad har jag nu?
Närmare gränsen