Etikettarkiv: förlossning

När två blev ett när de blev sex. En berättelse som när Uma kom till världen.

– Du ska ta bort masken nu.

Det är min man Pers röst och han hade precis klivit in i rollen som min eviga klippa. Jag vet just där och då att jag under dessa timmar fått en ny relation i mitt liv. Inte till vår snart förlösta bebis, utan till honom, trots att vi levt tillsammans i 12 år . Han som bevisar sig genom varje värk, att han står bredvid. Han som visar att vi gör det här tillsammans, trots den otacksamma och smått omöjliga roll att stå vid sidan av en först gravid och sedan förlösande kvinna. Under det senaste halvåret har han stått pall för en trött och sliten fyrbarnsmamma som startade vintern med amningsutmaningar och gråtmildhet. Han fick fortsätta att bära mycket och min klippa förblev han. Min fjärde förlossningsberättelse är ett tack till honom. Jag är så tacksam för hur sann kärlek känns. Ni vet, när man på riktigt backar varandra. Idag är det på dagen 6 månader sedan hon kom och min och Pers relation fick en ny smak. 17 juli 2017. Vi minns januarinatten som om den var igår.

Vi har många år tillsammans bakom oss. Under dessa år har det hänt massor i våra personliga liv, på jobbet, i det ideella politikerslitet och i familjelivet. Vi har lyckats och förlorat, vi har sörjt närstående, vi har deppat, vi har skördat framgångar och varit utanför. Vi har vuxit från 25 till snart 40. Vi har skaffat oss fyra barn och en hund.

Alla dessa år av slipning har givetvis gagnat oss till den punkt som vi befann oss på den 17 januari 2017, där i förlossningssal 3 på Huddinge sjukhus med lustgasmasken i handen redo att möta varje steg närmare mötet med vår bebis. Vi hade fått barn två gånger ihop tidigare. Men det var något som var radikalt annorlunda den här sista gången. Vi födde nämligen barn tillsammans. Det var nytt för oss. Det förändrade vår relation i grunden och gjorde den ny. Vi grävde den dagen en ny brunn att ösa ur, rätt in i maskineriet som är vår relation.

Det som jag beskriver är väl den möjligheten som erbjuds relationen i utsatta stunder. En förlossning är givetvis extrem i sin livsavgörande intensitet men det finns också andra stunder av utsatthet, i det lilla, där vi kan visa den formen av kärlek som det innebär att vara nära och delta med full support och delaktighet.

Att göra förlossningen tillsammans innebar för mig att gå emot min instinkt om att sluta mig helt och hållet inåt och istället ge rum för deltagande. Jag ville kommunicera vad som hände inom mig men också kunna sätta ord på känslan i stunden, i alla fall ge det en chans. För Per handlade det om att ta plats i en annan persons utsatthet och med självklarhet delta, utan att behöva fråga om när och hur. Vi klarade det och nyckeln var att formulera för sig själv och varandra våra behov, svårigheter och önskningar. En lärdom som var fantastisk och som vi nu bär med oss som en ny karta för livet.

Ett av tricken den här gången var också att vi hade förberett oss noga. Vi hade underkänt våra två tidigare förlossningar utifrån kommunikations- och deltagandefaktorer. Ungarna föddes friska och förlossningarna genomfördes utan större medicinska komplikationer – men vi – jag specifikt – har inte mått så bra psykiskt av dem. Jag har under förlossningarna upplevt ensamhet och vid några tillfällen upplevt panik, rädsla och skräck som stannat kvar länge efter att vi lämnat BB. De upplevelserna har jag sedan kapslat in och låtit påverka mig och vårt liv som en pyspunka. Rubens förlossning 2012 har jag till och med fått reda ut tillsammans med en psykolog. (Det var väldigt bra och rekommenderas för alla som sitter fast i ett förlossningstrauma – stort eller litet – som påverkar livet som mamma och maka).

– Nu ska ni byta plats, säger kursledaren tillika dolan. – Låt er partner sätta sig på stolen och försöka slappna av så mycket som möjligt. Ni som är gravida ska massera och säga ordet ”tung”.

Vi förberedde oss inför Umas födsel genom att gå kursen ”Att föda utan rädsla”. Kursen bygger på en bok med samma namn och gav oss ovärderliga verktyg och förståelse för förlossningssituationen. Vi fick språk och former att använda inför och under födseln. Vi kunde öva. Och vi skrattade en hel del. Per är en expert på att slappna av och vara tung. Han var helt inne i övningarna och gav mig massor med självförtroende att själv fejka en värk och stå och vaja över en stol tillsammans med ett dussintal andra par i en våning vid Götgatspuckeln i Stockholm.

Det var mysigt, trots det genanta ljudandet och fejkade vaggandet. Vi fick en bild av vad vi kunde förvänta oss av varandra, så långt som det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall.

När väl dagen kom så var det som att vi tog varandra själsligen i handen och hoppade. Vi var taggade och förväntansfulla. Vi hade våra roller klara, så som vi önskade att det skulle fungera. 12 timmar innan hon kom släppte vi handbromsen och gav oss iväg på vår sista förlossningsresa. Denna gång blev vi inte bara föräldrar på nytt utan ett oslagbart team och nykära på kuppen.

För er som liksom jag gillar att frossa i förlossningsberättelser så följer nedan hur det gick till när vackra glada underbara Uma Sally Lena kom till världen. Hon som då hette Sigrid och var mycket efterlängtad.

————————

Söndag 15 januari.

Det känns att något är på gång i kroppen. Slemproppen går tidigt på förmiddagen och det finns något som kallas en teckenblödning. Vi fikar med blivande farmor och farfar. Faster Sofia är också där och fotograferar magen. Jag strök handen extra mycket över magen den dagen. Ville insupa varje minut. Snart skulle vi lämna varandra och någon annan skulle framträda och ta plats i våra liv. Förväntan dallrade i luften. Jag kunde inte vänta tills det blev kväll så också denna dag gick till ända.

IMG_3361-1

Måndag 16 januari.

Redan på morgonen känns de första molande småvärkarna. Knappt kännbara. Mer av slempropp och teckenblödning. Per åker till jobbet och jag åker till min kompis i Nacka. Hela dagen klappar jag på magen. Älskade den här magen. Tar adjö av att ha svårt att sitta. Säger hej då till metallsmak i munnen. Kommer inte sakna svårigheten att ta på sig skor. Längtar efter klipp i stegen. Älskade mage. Trots allt saknad redan.

Eftermiddag. Jag hämtar barnen på skolan och förskolan. Innan Per kommer hem vilar jag på soffan medan de bygger en koja runt mig. Vid ett tillfälle försöker de flytta soffan som jag ligger på och jag blir arg på dem eftersom jag ligger och mörkar mina värkar. Onödigt och alltför lättretlig för att ignorera det som ett tecken. Händelsen får mig att bli både nervös och förväntansfull. Vi är 5 dagar efter beräknad förlossningsdag och jag börjar ändå tro att det kan vara dags. Vill dock inte hoppas för mycket – pojkarna gick vardera 14 dagar över. Per kommer hem och jag tar ett bad. Värkarna stannar av något och jag börjar vackla i min förhoppning om att bebisen är på väg.

Kväll. Värkarna är tillbaka, om än lågmälda. Nu vet jag att förlossningen troligtvis kommer vara igång nästa dag, frågan är bara om vi behöver barnvakt redan under natten. Vi resonerar om hur vi ska göra med ungarna. Vid niotiden åker Per ändå in med barnen till farmor och farfar. De ska få sova där. Om det behövs så även nästa natt. Vi tar det säkra före det osäkra. Det är Pers beslutsamhet som lett oss till det beslutet. Jag var super velig, lättirriterad och väldigt glad att han tog hand om allt runt pojkarna.

Jag går själv genom huset. Jag och magen. Står i ljuset av kylskåpet och tar för mig. Kylan mot magen. Laddar inför arbetet framför mig. Värkar kommer. Herregud, det är snart dags. Lugn och tung. Trygg och positiv. Jag ska klara det här som det anstår en grand finale.

När Per kommer tillbaka, efter att också ha rastat hunden, gör vi iordning huset eftersom vi beställt städning dagen efter. Vilken tajming – skönt att komma hem till ett rent hem resonerar vi. Skönt också att greja eftersom min upprymdhet över värkarna fått adrenalinet att pumpa. Strax innan 23 har vi somnat som i en tyst överenskommelse att sömn är vår bästa strategi inför jobbet som ska göras.

Midnatt. 2350 vaknar jag av den första värken. Jag går upp, dricker vatten, hämtar telefonen och börjar klocka. Alldeles för pigg för att somna om. Nyfiken, exalterad och glad. Bra känslor. Sömnstrategin känns långt borta, men jag tänker att det är bra att i alla fall en av oss sover.

Jag klockar och det är två värkar under en tiominutersperiod. Jag skriver ett blogginlägg om det, och ringer förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Eftersom jag har en immunbrist behöver de i god tid förbereda blod till en eventuell transfusion. De säger att det just då finns plats på Huddinge och att vi är välkomna när det närmar sig.

17 januari. 

Vargtimmarna 00-02. Per sover och jag klockar värkar. Jag är mestadels vaken. Det är spännande och förväntansfullt. Det känns helt rätt att göra detta själv. Dessa första värkar med något mera tryck i, men ändå helt hanterbara, är en bra stund för mental förberedelse inför det som ska komma.

0230. Nu är det tre värkar under loppet av tio minuter ungefär. De håller i i ca 90 sekunder. De är mer och mer regelbundna. Jag vet att det börjar bli dags. Jag väcker Per, som yrvaket går upp. – NU älskling. Jag tror vi behöver åka till förlossningen, säger jag. Det är en lycka för oss, för vi har inte tidigare fått åka med värkar till förlossningen. Vi är euforiska och glada. Det är spännande. Innan vi åker ringer jag förlossningen igen. Vi är välkomna till Karolinska sjukhuset i Huddinge.

0330. Vi åker mot sjukhuset. Det är bara vi och natten. Det är snö och stjärnklart. Vid Ågestavägen får vi sällskap av en väntande polisbil. Vi fnissar åt att vi nog ansågs vara potentiella fartdårar. Om de bara visste.

Jag fryser när vi parkerar bilen. Det är råkallt och tyst av natt. På förlossningen tas vi emot och vi kopplas upp på ett CTG. Jag ligger på en blå och obekväm brist i 40 minuter och har svårt att hitta en bra ställning. Jag inser hur trött jag är och ångrar att jag varit vaken så länge. Hur ska jag orka det här? Jag försöker slumra, men det går inte. Jag fryser och jag är glad över min midnattsblå julklappsponcho som jag har med mig.

Allt ser bra ut på CTG och man konstaterar att jag är öppen 4 cm med regelbundna värkar och att vi kan komma in.

Klockan 04 stiger vi in i förlossningsrum 3 och barnmorska och undersköterska presenterar sig och rummet för oss. Jag är glad, upprymd, trött, spänd och har overklighetskänslor. Är vi redan här?

Vi pratar igenom smärtlindring och vi får in saft och smörgåsar. Det var gott att få lite i sig. Jag inser att jag är dundertrött och är orolig för att inte ha kraft och ork nog. Har vid det här laget varit vaken alltför länge.

Morgontimmarna. 05 till 07 sover vi omlott mellan värkarna. Det är helt fantastiska timmar. Vi lyckas med konststycket att var i någon slags dvala med full återhämtning och kraftsamling. Per klockar värkar något så när och jag tar oss igenom dem med markering för start och slut. Vi andas. Jag sitter ömsom upp i skräddarställning ömsom halvligger på britsen. Allt är så lugnt, fokuserat och stilla. Det är mörkt i rummet så när som på en sänglampa. Det är skönt att ta igen sig och det känns så rätt.

Någon kommer in i vår mysgrotta och tittar till oss. CTG tas emellan åt. Tappen undersöks. Det förbereds för prover som ska tas på bebisen för forskningsprogrammet som vi deltar i (Prevent ad-all). Vi har glömt lappen hemma så det är lite efterforskningsarbete. Mellan alla dessa små avstämningar så sover vi. Det är ett behagligt och koncentrerat lugn.

07 och skiftbyte. Barnmorskan Diana kommer med sin undersköterska Marie. Vi introduceras till Tensapparaten och det konstateras att vi är öppna 7 cm. Det är mycket bra och fint tempo! Jag räknar på det och gissar att bebisen är här vid 1130. 1 cm per timme tänker jag. Jag börjar må illa och kräks ett par gånger. Tensapparaten fungerar inte riktigt som vi önskar men min koncentration i värkarna är superbra. Jag lyckas hålla mig lugn, trygg, tung och fokuserad. Barnmorskan är väldigt nöjd.

08. Det har blivit dags att förbereda rummet för bebisen. Allt ställs prydligt och noga i ordning. Vi ska alla ställa om från mödravård till barnavård. Jag går på toaletten och därefter vill jag använda lustgasen. Värkarna börjar kännas ordentligt nu. En medicinboll plockas fram och jag sätter mig på den och hänger med armarna på sängen som vi höjt upp till axelnivå för mig. Per är bakom eller vid sidan av mig hela tiden, sittandes på golvet, och klappar mig, stryker och pratar. Han är cool lugn. Det är nu vårt samarbete fördjupar vår relation.

Värkarna tar i och jag hänger över sängkanten på långsidan. Jag lägger en kudde under mina armar och försöker vara tung på bollen. – Nu ger jag de där centrimetrarna en match, tänker jag och tar varje värk som ett steg framåt. Jag känner hur de kommer någonstans i höft och rygg. Jag ger Per något slags tecken och drar masken åt mig. Jag andas in djupt och allt annat snurrar och klingar av runt omkring mig. In i lustgasens töcken. Värken är stark men känns långt borta. Hörseln är märkligt ihålig och samtidigt stark som svag. Lustgas är verkligen en rolig och märklig gas.

Per sitter bredvid mig på golvet och räknar sekunder i 10-par. 10, 20, 30, 40 osv. Allt för att jag ska kunna släppa på lustgasen när värken klingar av. Siffrorna blir också bryggan till verkligheten, så som vi känner den i all sin krispighet. Vi byter några ord ibland. Jag får koll på vad alla pratat om när jag varit inne i mitt. De verkar vilja undersöka mig. Är det redan dags? Jag bryr mig inte så mycket utan har i det här skedet helt lämnat det till Per att både bedöma och underrätta mig när det behövs.

Det jag förstår efteråt är att sköterskorna har varit inne hos oss i den här perioden av värkarbete och sett om jag behöver hjälp. De konstaterar alla att jag har den bästa coachning man kan ha. En partner som tillsammans med mig tar oss igenom värkarna och är min kontakt med omgivningen. Förutom det praktiska så tror jag också att det lyser av samhörigheten. Vi är ett och vi ska bli tre för vi är ett. Det är ett intimt samarbete som knyter band. De känner sig överflödiga och håller sig i bakgrunden om de alls är i rummet.

09 och sanningens minut. De ber mig ta mig upp på britsen igen för det är dags att undersöka hur mycket värkarna jobbat. Det visar sig att ingenting har hänt. Vår barnmorska, som sett att progressen gått på snabbt och som bedömt att bebisen är här inom kort, blir fundersam. Värkarna fortsätter att komma med full kraft och de är riktigt jobbiga nu. Det är i dessa situationer som vi kvinnor är så mycket bara en bebisfabrik. All prydhet som man kan ha lyxen av att ha i sitt liv annars är som bortblåst. Nu ska en bebis ut och tro – man vill ha ut den så min kropp är i den stunden allas kropp. Gör vad ni måste, bebisen ska ut. Nu.

Barnmorskan tar hål på hinnor och vattnet kommer. Det finns en valk och någon hinna kvar innan kanalen är helt redo. Då kommer krystvärkarna och det drar i av bara farten. De kommande 30 minuterna är en fruktansvärd pers. Barnmorskan berättar att hon, om jag tycker det är ok, kan hjälpa bort det som hindrar. Mitt svar är så enkelt. JA.

Krystvärkarna sköljer över som stormvågor över spetsiga klippor. Det är en kraft som suger. Jag tumlar runt i den och lustgasmasken tas bort. Nu ska vi ha fokus och vara tunga och lugna. Men det är något som bränner som en eld och mammadraken som bor inom mig får ljud som ingen av oss vill minnas. Herregud, jag dör.

Men det gjorde jag inte. För ut kom Uma, med handen lite fundersamt vid kinden. Ja hon kom så till världen. Det var det som hade gjort så vansinnigt ont och som fick mig att tänka – så bra, nu är vi klara med det här. Inga fler barn behöver komma den vägen.

Visst skrek hon, men jag minns bara att det var så vackert, ett litet gny och hon kom upp till mig med sina korta ben med pappas lår, sneda nästa och ihopklämda ögon. Hon plirade med mörk blick och var så vacker och liten. Mössa och filt och lyckan. Nosa på hennes hjässa. Söt doft av bebisfetter. Så len som en putsduk. Som insidan på valpars öron. De vackraste fingrar jag sett. Jag räknar dem. Jag beundrar dem. De är otroligt vackra med millimeterslånga naglar i perfekt form.

Stämningen i rummet var så skön, så uppsluppen och varm. Per och jag var så glada – allt hade gått så fint. Han klappade på mig, jag vilade i hans ögon med ett tack från mitt innersta. Sköterskor och barnmorska liksom kvittrade och de öste beröm över oss och det jobb vi gjort på olika sätt. En praktikant hade varit med, och detta var hennes första förlossning. Vi får kramar och det är som om vi tillsammans vunnit en viktig match.

Jag var så stolt över att ha en man som min. Fasen vad bra han var! En av undersökterskorna som varit med, en något tillbakadragen kvinna, tar liksom sats och ger honom superfin feedback och till oss som par. Det var så fint att få höra tycker jag. Efter våra mindre lyckade samarbeten i tidigare förlossningssituationer så var ju det en seger minst sagt. Det var gott att få visa oss själva att vi kan.

Kroppen min var fantastisk den också. Det är ju kvinnokroppar! Helt otroliga bebisbehållare och barnförlösare. Genom kraft, kamp, drift och vilja kommer de små liven till oss och tas emot med svett, skrik och sedan smek och skratt.

Plötsligt så satt vi där tillsammans och gissade vikt och längd och sanningens minut gav vår minsta nyfödda bebis på 48 cm och 3445 gram. En välskapt flicka som precis avklarat några av de viktigaste timmarna i sitt liv.

IMG_2027

Eftervården är som den är. Fördjävlig faktiskt. Men nödvändig. Per fanns bredvid med vår bebis och njuta av det nya. Jag fick tänka på allt jag vill njuta av sedan. Operationen tog någon timma och ett tag var det kritiskt. Tack vare en uppmärksam barnmorska så kom exempelvis alla delar av livmoderkakan ut. – Ni systrar som ska föda, kom ihåg detta: låt det ta tid, SE TILL att det tar tid, låt ingen förlossningsskada undslippa noggrannheten hos en samvetsgrann barnmorska eller läkare. Detta är en viktig timme i våra liv.

Här slutar min berättelse bland lycka och stygn. Vi lämnar rum 3 på Karolinska sjukhuset i Huddinge där Per nyss kommit upp till oss i sängen. Vi flätar oss om varandra och lägger vår nyfödda klimp mellan oss. Hon sover och snart sover vi också. Välkomnar lugnet och vår nya familjemedlem. Vi klev in i bebisbubblan som ett vi, starkare och mer ett än någonsin. Vi två som blev ett var nu en familj på sex.

Nu, sex månader senare, kliver vi så smått ur den bubblan och ser oss yrvaket omkring. Lilla Uma håller på att lära sig sitta, har ett leende som övertygar och älskar att smaka på allt som kommer till henne. Hon är världens rikaste med syskon, släkt och vänner som älskar henne. Och vi har varandra. Min bästis Per är också min älskade man som jag vet är med mig i nöd och lust. För det har han visat mig. <3.

IMG_7209
Uma Sally Lena 6 månader
Annonser

Elva minuter mellan varje

Det är på gång nu. Värkarna kommer och går. Det är nu elva minuter mellan varje värk och än så länge är de pratbara. De varar i ungefär 45 sekunder. Precis nu slog klockan om från 23.59 till 00.00. Bebisen kommer troligen att födas den 17 januari 2017. Nu ber vi eller håller de tummarna vi har för att allt kommer gå bra! Man är fri att välja sätt :D.

Fick en underlig tanke idag eftersom jag förstått att det närmar sig leverans inom något dygn. Jag kommer sakna att vara gravid. Det var med lite sorg som jag strök handen över magen. Snart har vi gjort vårt som fabrik. Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sakernas tillstånd. Och nu, snart 41 veckor senare, är gravidhyddan en del av mig.

Givetvis kommer det något bättre. Ännu ett älskat barn! Det är dock så att detta är sista gången och det kräver sin eftertänksamhet. Ja, att det är sista gången får nog ändå påstås med eftertryck. Vi, jag och livmodern, vi är klara nu. Det har varit fint att få bringa liv men ingen dans på några rosor. Tacksam för att den här sista gången fick bli så bra.

….värkpaus…..     🙂

Pojkarnas graviditeter fick mig att avsky tillståndet. Bäva inför att hamna där igen. Inte nog med de kroppsliga smärtorna och fysiska åkommorna som yrsel, illamående och massa viktuppgång. Det var också den psykiska dimensionen. Jag var deppig när jag väntade dem. Inte lycklig alls och hade svårt att hålla emot negativa känslor.

Den här gången har kroppen varit stark, vikten hanterbar och psyket euforiskt, lugnt och tryggt. Som en gås har motgångar och stress bara runnit av. Jag har inte varit oberörd, jag har bara varit stabil som en klippa. Det liknar mycket den graviditet som jag hade med Ebba. Det här med hormoner är därför intressant. Det finns ingen forskning som jag har hittat som stödjer det, men visst finns det röster som säger sig ha upplevt det samma – att det är skillnad på hur kroppen reagerar på att bära pojkar eller flickor i sin livmoder. Eller så är det det allmänna tillståndet i livet som spelar större roll än vad man tror.

Tacksam för att det varit fina snart 41 veckor så lämnar jag nu över skeendet i livets famn, det jag vill kalla gud, och tackar för alla de bebisar som jag fått ge liv. Nu börjar nästa skeende i livet strax, det där efter barnafödande, men först: förlossning.

 

 

 

 

 

Jazz och kvinnlig urkraft

Utanför fönstret landar just nu en ambulanshelikopter. Globen lyser vackert bortanför Årstaviken. Inte långt härifrån prunkar kolonilotter. En helt vanlig augustidag för många. En helt ovanlig sådan för oss.

Just nu ligger Pappa Per och småsjunger jazzstandards för en liten prins som kom till oss idag efter mycket väntan. Och skulle det visa sig efter mycket smärta.

Jag skall inte tråka er med förlossningsberättelsen. Men jag kan säga att man blir ödmjuk inför livet och inför kvinnokroppen. Tänk all den smärta som var och varannan av oss är född genom. Tänk att bakom varje person finns en kvinna som vrålat ut sin smärta och med stor sannolikhet fått följa sin kropps urkrafter och urvilja för att ge liv.

Det var jag med om idag och det var den jobbigaste trekvarten i hela mitt liv mellan 1230 och 1315. Bland lustgasångerna förstod jag också att det inte är i nyktert tillstånd technolåtar kommer till. Fasen vad det sjöng i öronen! Mest bisarrt var väl låtvalet: ”Right here, Right now.” Ni vet den med evolutionen som tema i videon. Mitt plötsliga soundtrack som blandades av avlägsen kommunikation med Per. Närvaro var namnet!

Krystningen tog inte mer än 10 minuter. Den lille, som tvekat så länge, kunde inte vänta mer.

Nu delar vi våra första timmar tillsammans. Jag har redan lovat guld och gröna skogar. Per har redan lovat att sonen ska bli jazzmusiker – klarinettist. Men mest av allt har vi lovat evig kärlek, närvaro och trohet till prinsen.

Nu sjunger Per ”Killing me softly”. Jag tror att första dagen i resten av vårt liv kommer sluta väldigt fint och väldigt förälskat.

Tack alla ni som följt vår väntan och läst mina uppdateringar. Det har varit roligt att dela. Men nu tar en ny fas vid. Nu går vi in i vår kukong. Vår alldeles egna värld. Mina blogginlägg blir därför också något annat. Att skriva om bebisar är inte min dröm. Dem vill jag bara uppleva!

Kram och välsignelse till er alla – over and out! // Louise

Fjorton dagar över. 42+0 = igångsättning

Just nu tickar en liten apparat bredvid mig. Den mäter hjärtelag och sammandragningar. Vi ligger i ett inte så mysigt förlossningsrum på Södersjukhuset och har troligtvis många timmar kvar innan vi är klara här.

Vi tillhör de 6% som inte går igång med förlossningen inom den tvåveckors period som finns utmätt. 6% sätts alltså igång på dagen som kallas 42+0.

När vi kom in gjordes en CTG (hjärtljud och sammandragningar) och en undersökning för att se om något var på g. Det var det inte. Sedan bestämdes att vi varannan timme skulle få en shot med medicin för att få igång värkarbetet. 8 sådana finns beredda. De skall tas varannan timme. Det är en process som kan ta 16 timmar. Man fattar att det är bra att ha ngt att göra med sig och varför just det tipset är gott att ta till sig!

Sedan vi lugnt och fint kom hit har vi fått behandlingar, vilat, ätit sushi, promenerat, handlat kakor på söders dyraste ICA och varit en runda till familjens kolonilott nedanför sjukhuset. Det har verkligen inte varit synd om oss.

Vi har också avlöst ett team med personal och nu precis börjat med nattgänget. Troligt är att vi finns kvar här när de som nu gått hem för att sova kommer tillbaka vid sju i morgon bitti.

Så här kan det alltså också vara! Det är min tredje förlossning och den är helt olik den förra och den första. Det enda som är likt är att blodlabbet tvättar blod någonstans på området så att det skall passa mitt lite speciella med viss imunbrist – om jag skulle vara i behov av transfusion. Det har aldrig behövts, men alltid funnits redo. Det är fint med svensk sjukvård!

I rum som dessa slutar tiden att finnas. Det finns inte mycket man kan göra. När tiden står så här still går den ändå ovanligt snabbt framåt. Per är helt inne i semestermood och har inga problem att låta tiden gå. Här är vi maximalt lediga, som han sa. Inga ansvar, inget att fixa eller styra upp. Bara att vänta. Jag låter mig inspireras och låter vissa halvtimmar gå under tystnad. Bara skön närvaro.

Natten har sänkt sig nu över Södermalm. Det blir nog ingen bebis den 13:e augusti. Men nog den 14:e! Vi möter den här natten med lugn och tillförsikt. Väl omhändertagna och fint bemötta av personal på BB SÖS’s förlossningsavdelning.

Hjärtslagen tickar vidare. Sövande. Snart tar vi en shot till, fikar lite och inväntar ett mirakel. En efterlängtad.

T+9: åskan går och jag river ut förrådet

Nja, detta var inte min dag. Vill bara ha ut det lilla barnet, vill bara sluta vara stor och tjock. Vill bara slippa vila, samla kraft och vänta ut! Var på riktigt skitdåligt humör, men ser att jag inte är ensam. Det är en sådan där motvalsdag för fler än jag. En skitdag för medaljhoppet Nilsson och Oscarsson i K2 och en skitdag för svenska brottaren Henna Johnsson.

Det var även en skitdag för Rolf-Göran Bengtsson, vårt riktiga guldhopp i os. Hans häst Casall fick skoskav och de kunde inte ställa upp i dagens individuella hopptävling. -Klart jag är besviken, sa RGB på sin tysksvenska. De hade förberett sig minutiöst i månader. Ja, sen förra hösten. Typ i nio månader.

Å vad jag vet hur det känns. När jag var hos MVC idag fick jag först reda på att jag skulle ha ringt och bokat ultraljud undersökning igår. Det ska man göra när man är 41+1 förstår ni. Det skulle jag fått reda på förra veckan då jag var på kontroll. Det fick jag inte då så BM ringde och fixade en tid idag kl 13. Jag frågade lite försiktigt om dagen 41+3 som sommarvikarien pratat om veckan innan som det viktiga datumet. Vid det här laget kände jag mig förvirrad. Har fram tills nu inte kommit ihåg ett enda veckonummer, nu plötsligt förväntas vi prata specifika dagar!

Nåväl, det visade sig i alla fall, efter lite efterforskning, att det som strulade till det hela var att jag valt SÖS som förlossningssjukhus, och deras rutiner kände barnmorskorna i Skogås inte till. Det vanliga är att man åker till Huddinge sjukhus. Deras Huddingerutin sa att man just den här dagen (41+1) skulle göra ultraljud. Men SöSrutinen är att man skall göra en helt annan undersökning (CTG mm) dagen 41+3, vilket för mig är på fredag. Förvirrad över allt detta, trött och uppgiven över att aldrig komma närmare förlossningen än besöksparkeringen (vi provåkte sträckan igår) och framför allt irriterad över denna idioti med valfrihet styrde jag hemåt, sket i barnmorskans råd att passa på att vila ännu lite mer (hatar att vila) och röjde ut förrådet istället. Heldepp över att det kan dröja så länge som till nästa tisdag plötsligt innan bebisen bokstavligen plockad ut som sista utväg.

Packade två stora kartonger med kläder till röda korset, tvättade massor med bebislakan och slängde massor av diverse skit, och vovvade lite allmänt över vilken idioti det är med valfrihet – det spelar väl ingen roll vart man föder! Varför skulle de prompt låta mig välja ett sjukhus som de inte känner till rutinerna för? Anledningen till att vi valde SÖS var ju bara för att det var 10 min närmare. Hade jag vetat att de inte stämde ned MVCs egna invanda rutiner, så hade jag givetvis valt annorlunda. Jag drämde i ytterligare en tvätt i maskinen, svor lite till och önskade allmänt att institutioner valde lite mer åt oss så att man slapp känna sig som en fånig vante som åkte pingpong mellan rutiner och regler. Det var skönt att avreagera sig lite.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har!

Så kom åskvädret över oss och vi blev strandade i vår tegelbunker. Bebisen sparkade glatt i magen och vi delade den sista biten Sverigekaka mellan oss. Hugo var underbar som vanligt och jag kände hur jag började tina upp. Per liknade mig vid en frustande häst i en box och jag tänkte på Rolf Göran Bengtsson. Hans nederlag idag och stora besvikelse är ju betydligt större än min. Det är fyra år till nästa chans för honom på os guld. Mitt OS är ändå bara några dagar bort. Jag tror jag står ut med det här.

Vid sjutiden kom vi på att vi lovat åka till Gamla stan för fika med P’s syrra. Vi stuvade in Hugo i bilen. P var blek av hunger och jag var tvungen att tvärnita för att vi hade en långben krypandes i bilen. Tvingade P att ta bort den. Kände att det nog låg på mig att försöka vända humöret i denna skara blodsockerkänsliga varelser med tanke på hur sur jag kostat på mig att vara hela dagen.

Vi hittade spindeln, åkte till gyllene bågen och tryckte i barn och pappa några burgare och avslutade dagen med en fin kväll hos faster S, fransmannen och lilla M. Som fin not att sluta på sjöng min fina make ”min älskling” (…du är som en ros) för mig ackompanjerad av fransosen på kontrabas och Hugo på minitrumma. Sen fick P en kyss i en regndrängt gränd på vägen mot skeppsbron och vår dyrt parkerade bil.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har! Så här är det att leva med din dynamiska och härliga (!) familj, älskade lilla barn!

T+6: OS knarkande, väntan och begynnande tvångstankar

20120805-223202.jpg

Det är den 5:e augusti. OS i London är full gång. Det är nio dagar kvar. Fredrik Lööf och Max Salminen har tagit osguld i Starbåt. Sveriges första guldmedalj i detta OS som annars är fjärdeplatsernas OS och silvermedaljernas OS för svenskarna. Det gör Fredrik Lööf till en av de bästa seglarna som finns. Och jag OS knarkar för fullt. Vi har också avverkat hoppning med världsettan Rolf Göran Bengtsson på Casall och en välbalanserad felfri runda på en annars svår bana och en rumpskräll i damernas artistiska gymnastik gren hopp där McKeyla Maroney, den stora förhandsfavoriten, missade sitt sista hopp och landade på rumpan. Ändå fick hon silver. De otroliga systrarna Williams guld i tennis var också en uppvisning i nerver och precision. Detta är bara dagens skörd där sändningarna från svt (å jag är så tacksam att det är svt) följer med mig vart jag än går via diverse surfplattor. OS är en mycket bra väntankumpan i dessa tider. Det finns alltid en ny final eller rafflande försök att se fram emot till nästa dag – eftersom det verkar vara lönlöst att gå och tänka eller hoppas att det skulle komma en bebis.

För en stund sedan sprang Usain Bolt semi på 100 meter på 9.86 – lekande lätt. Kanske blir det tidernas 100 meterslopp i kväll. Just nu laddar de upp och det sägs att just den här pausen mellan semin och finalen, och hur man tacklar den, är vad som avgör finalen. En mental utmaning där erfarenheten hos Bolt är hans fördel. Han vet hur han skall bete sig vid en väntan i ett stort mästerskap. Jag tänker att det verkar som om hans grej är att vara avslappnad, närvarande i stunden och uppvärmd. Jag tänker att jag borde låta mig inspireras.

Om det samma gäller för mig i min situation så borde min erfarenhet av väntan och att gå över tiden vara till in fördel. Jag tänker att det är intressant och kan vara avgörande för hur vi tacklar det hela när stunden väl är inne. Men dock – det enda som förenar mina två tidigare födslar är att vi gått över tiden. I övrigt var det 14 år sedan nummer ett föddes den vanliga vägen. Nummer två plockades ut genom föga akut kejsarsnitt. Dessförinnan var väntan lång men inga värkar. Så jag vet inte hur mycket min erfarenhet av förlossningar är värt.

Jag kanske snarare skall låta mig inspireras av Yohan Blake. Den som ger Bolt en match, men inte på erfarenhet utan på att vara i sitt livs form. Jag tänker att det är vad jag är. I mitt livs super form och min inställning till vad som väntar får bli därefter. Lite otålig, men med skön tillförsikt och fullkomligt dissande när frågan om erfarenhet kommer upp. För sådan är Blake. Han menar att erfarenheten av mästerskap inte spelar roll.

Förutom detta fantastiska tidsfördriv i OS och denna väntan så har även begynnande tvångstankar – eller ödesfunderingar – börjat komma. Jag finner mig själv allt som oftast tänka att om vi bara får upp hyllorna i ungarnas rum så kanske det blir dags, eller: nu när bullarna är bakade så kanske det är dags. Som om bebisen skulle känna det på sig. Verkar som om jag blivit smittad av barnmorskehumbugg 🙂

Den som lever får se, som det så vackert heter. Jag ser fram emot ytterligare en väntans dag med mer brottningsfinaler, mer ridsport, uppgörelse mellan Sverige och Frankrike i handboll och inte minst medaljrace i segling för Laser och 49er. Och vad gäller tvångstankar så tror jag skall nära den här: om jag inte hoppas så mycket och känner efter så kanske det sätter igång. En skön paradoxal tanke!

Ps. Bolt vann. Också i sitt livs form. Erfarenhet kanske spelar roll – eller så finns det inget annat som kan jämföras eller liknas vid hans prestation. Sensationellt helt enkelt. Ds