Etikettarkiv: forskarutbildning

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.

Annonser

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!