Etikettarkiv: jämlikhet

Livets resa börjar nu nästa kapitel. En tacksamhetens och eftertänksamhetens kväll är här.

Utanför viner redan höstvindar. Vart tog sommaren vägen? Kanske är det lika bra. Det är höst också här i min föräldraledighet. En ny tid står för dörren. Det är inte utan vemod. Men allra mest lyser tacksamheten i hela mitt väsen. Jag lägger en otroligt fin tid bakom mig i detta kapitel av mitt liv.

I min famn snusar en bebiskropp med små fötter nerkilade i en prickig pyjamas. En sån där nattdress som har fötter. Barnet i famnen är Uma, mitt yngsta barn, som har somnat som en känguru på min mage. Min stora hand stryker långsamt över hennes varma rygg. Dröjer sig kvar en stund vid nacken. Vänder åter nerför den korta ryggen. Tar en tur till en av de små fötterna och kramar den ömt. Jag blundar och andas med henne. Tackar livet för godheten att låta mig få vara hennes mor.

Ikväll gör vi vår sista kväll på min föräldraledighet sedan hon föddes i januari. Hon är 7,5 månad och det har blivit pappas tur. För ett år sedan smekte mina händer min egen mage tillsammans med fem andra händer från familjen runt omkring. Då längtade vi efter att få lära känna henne. Nu är hon så självklar här hos oss. En ljuvlig människa. Ett litet kärlekspaket i yvigt tunt hår med stor mun och väldigt glada ögon.

Dessa 7 månader hemma med henne har ristat fina minnen in i mitt hjärta. Nog också gjort mig till en bättre mamma. Ibland känns det också som om jag blivit en bättre människa. Hon har något så lugnande över sig, detta lilla dockebarn. Eller så är det jag som är väl medveten om att hon är min sista juvel i en rad av ädla stenar och i den vetskapen har jag haft vett att vara i nuet och njuta av stunderna vi fått. Det gör att tiden får en kvalitet som etsar minnen rätt in i kärlekscentrat. För all tid.

Tack vare hennes solighet har jag också klarat så mycket. De första veckornas deppighet. Vi vände den tillsammans. Hon gav mig luft och mening. Sedan kämpade vi med en amning som hade svårt att komma igång. Men vi klarade det också. Jag kallade henne ofta för mitt kompetenta lilla barn. Och så mitt i all bebisbubbla pockade en partiförening i kris på dörren och behövde ta kraft. Uma lärde sig le samtidigt och har skrattat med mig igenom allt. Bebisar har en förunderlig förmåga att sätta saker i perspektiv. Ett av alla de minnen som jag vill vårda och aktualisera även i vårt så småningom bebisfria liv. Ett liv i perspektiv.

Under våren mötte vi solen tillsammans. Vi kände kroppen komma tillbaka och spände senorna i löparspåren igen. Som den nöjda bebis hon är har hon sovit igenom alla träningspass. Hennes egen kropp kom igång lite senare. Sakta men säkert har hon gått från gulligt paket till torped på skötbordet. Hon är en mästare på att snurra, åla, sprattla, sprudla, spotta, gurgla och tjoa. Lagom till mitt intåg på arbetsplatsen igen så väljer hon att lära sig krypa. Pappa Per, nu kommer alla härliga rörliga fysiska utvecklingssteg! Nu är det Uma och du!

Själv ska jag kliva upp imorgon, ta på mig rena kläder utan barnmatsfläckar, kamma håret och ta på läppstift. Jag ska blippa mitt 30-dagars kort på pendelstationen och ta rulltrappan till perrongen. Jag ska stirra ut i morgonmörkret sida vid sida med andra förvärvarbetare och metodiskt lägga upp dagen för mitt inre. Snart därpå kliver jag in genom jobbets portar på Kungsholmen och säger hej igen till stadsledningskontorets avdelning för digital utveckling. Lunchlådan i kylen och sedan en genomgång om allt som hänt sedan sist. Sedan jag vankade ut genom porten den 22 december 2016. På ett sätt är mycket sig likt, men allt är samtidigt helt annorlunda där på jobbet.

Det är bara ett år sedan jag började på avdelningen. Alla mina kollegor har lärt känna mig som den vankande anka jag då var. Jag vikarierade snart som enhetschef hela hösten ut. Under vintern genomfördes en omorganisation på jobbet och jag sökte en av de nya tjänsterna. Imorgon träder jag in som enhetschef för verksamhetsutveckling och förvaltning inom avdelningen för digital utveckling på stadsledningskontoret, och denna gång utan bulle på magen. Vi kommer jobba hårt i vårt team med den digitala transformationen i hela Stockholm stads breda fält av verksamheter. Det är en ynnest att ha fått det här jobbet och en otrolig start efter en härlig föräldraledighet. Jag är så lyckligt lottad. Kan inte känna annat, trots vemodet att lämna bebisbubblan därhän.

Jag kommer så klart sakna våra långsamma dagar och mysiga stunder, hon och jag och med hennes goa bröder. Men det är också så här livet är och så jag vill att det ska vara. Jag är samtidigt som vemodet sticker under huden så evigt tacksam för att just jag får ha barn tillsammans med en man som vill dela lika på föräldraledigheten. I långa loppet är det så klart också för min skull, men idag känns det mest för hans och Umas skull. De får genom sina dagar tillsammans, när hon är under året gammal, en unik möjlighet till att knyta band också dem emellan. Och som effekt blir Uma som en rosett mellan oss.

Dags att knyta ihop säcken, för den här dagen och för den här föräldraledigheten. Dricka en kopp te, kontemplera livets chanser och tacka kärleken för allt den för med sig i sitt kölvatten. ❤

Annonser

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Att hitta sina grundläggande värderingar är att hitta en skatt för välmående.

Jag har ägnat mig åt att hitta de värderingar som är viktigast för mig och min livshållning. Det har varit en mycket intressant resa. Jag gjorde det i den utbildning i ledarskap som jag var del av under 2015. Tillsammans med närmare tio kloka och imponerande professionella ledsagades jag igenom kursmoment för kursmoment och fick slita med att pröva och finna vad som var viktigt. Vi varvade detta med att se hur vår tid spenderas och hur den disponeras bäst i något som vi kallade för time management. Syftet med det här var att bli bättre ledare, bättre chefer, genom att förstå vad som är våra egna drivkrafter för att kunna förstå andras. Syftet var också att hitta sätt att effektivare jobba med den tid vi har, så att vi förblir hälsosamma och hållbara.

Av en händelse fick jag möjlighet att titta tillbaka på mina värderingar. De fungerar som ett lackmuspapper för att se om livet är fullgott. Mina fyra viktigaste värderingar är att leva autentiskt, få navigera, vara i det som jag kallar rummet och befinna mig i agape. Jag har givetvis min egen förståelse av dessa värderingar. De har vridit och vänts på en hel del. De har under den period som de togs fram bytts ut och prövats. Ofta har jag reflekterat över i hur stor utsträckning som jag lever mina värderingar och om jag skulle ta ett steg, ett litet litet steg på förbättringsskalan – vad skulle jag göra då?

Den lilla övningen är så sanningssägande. Kopplar direkt upp mig mot verkligheten. Jag kan också i min reflektion över mina värderingar se om det är något som skaver. Är det kanske så att jag behöver kompromissa med dem? Är det så att någon av mina värderingar står i kontrast med andra värderingar som jag just nu verkar låta dominera min tid? Är det något som jag kan, vill eller bör göra något åt? Ja, dessa och andra frågor ger mig något så viktigt, och i bland sällsynt, som hanterbarhet och begriplighet i livet. Det ger också mening. Och så i ett slag har vi fått fatt i det som kallas för KASAM av sociologen Antonovsky. Kasam står för känsla av sammanhang.

Om Antonovsky har rätt så är KASAM ett mått på tillfredsställelse och verkar positivt för att mildra stress.  När vi förstår vår omvärld, när den upplevs som strukturerad och fattbar, då tycker vi den är begriplig. När det känns som om vi klarar av det som vi möts av i vår omvärld, då är det hanterbart. Meningsfullhet kommer som ett brev på posten då vi står inför något som engagerar oss, som stämmer med våra värderingar.

Mitt cirkelresonemang för mig fram till att värderingarna gör att vår känsla av sammanhang stärks. Genom våra värderingar får vi ovärderliga resurser till vårt välmående och vår förmåga till självledarskap. Jag kan bara intyga att så är fallet. Det är gott att veta vad man är byggd av och vad man drivs av. Det var inte helt lätt att finna ut den, men det var verkligen mödan värt. På köpet har jag fått fantastiskt fina vänner inom andra branscher som jag inte kommer sluta att beundra även om vi drivs av mycket och många olika saker.  Förutom dem så har jag blivit en tydligare ledare och jag är övertygad om en bättre chef den gång jag får ett nytt sådant uppdrag.

Här är en länk till den hemsida som de utbildningar i ledarskap som jag gått de senaste åren hos Per Hugander på IERO.

T-1: hur delar vi föräldraledigheten?

Under jämställdhetens baner vill jag gärna se att föräldrar delar lika på föräldraledigheten. Det hade varit så schysst att leva i ett samhälle där just det var en självklarhet och där delningens självklarhet gick hand i hand med lika lön för män och kvinnor. Det hade varit så härligt att slippa få höra att ett skäl till att kvinnan tar ut mer föräldraledighet var för att mannen tjänade så mycket mer än henne och då att hela familjen skulle gå back på det så till den milda grad att det var svårt att försvara. Ett argument som jag allt som oftast finner svårt att förstå och helt gå ihop utifrån dem som uttryckt detta och deras livssituation. Allt som oftast verkar det handla om något annat.

Men jag vill ändå inte ha en helt delad och individuell föräldraförsäkring. Jag vill ändå att möjligheten skall finnas att vara flexibel i en familj kring ledigheten runt våra små. Det finns omständigheter som är sådana att tre delar och den flexibiliteten gör det enklare att dela och enklare att få vardagen kring jobb, barn och de egna möjligheterna utanför hemmet att gå ihop. Jag tror därför att tre delar är det klokaste – men jag önskar att normen och praxis i vårt samhälle skulle vara att vi ändå alltid utgick från att vi skulle dela lika på föräldraförsäkringen och tiden hemma med de små.

Jag är som sagt på väg in i min tredje föräldraledighet. Med mitt första barn, för 14 år sedan, hade jag i stort sätt hela föräldraledigheten. Jag hade inget jobb och pappan till barnet var under lärlingsutbildning. Det var den bästa lösningen för oss då.

Med mitt andra barn delade vi helt lika vad gäller dagar hemma. Redan när Hugo var 4 månader började jag jobba på halvtid och gick snart upp mot 75%. Mycket kväll- och helgarbete gjorde att vi trots mina 75% kunde dela halva tiden var på vardagarna. Det var en hel del pusslande, men fint att kunna njuta av den lilles utveckling några dagar i veckan trots att jag hade jobb också.

Det svåra var att dra gränsen för vad som var en rimlig arbetsinsats på deltid. Det blev lätt arbete på fler kvällar än det var tänkt. Dock var det grymt att känna att vi var två som skapade och upprätthöll rutiner för barnet, två som fick njuta av middagsvila, joller och andra sötsaker – under samma utvecklingsfaser. Några månad på slutet tog min man hela ledigheten, precis som jag hade tagit ut de första månaderna ensam.

Nu kommer vårt tredje barn. Vi har givetvis en plan, men allt beror så klart på vem det är som kommer till oss och vad som händer i våra liv framgent, men så här tror vi att det blir: denna gång delar vi på 15 månader hemma. Den första månaden är vi båda hemma, då också med Hugo – mellanbarnet som också behöver acklimatisering! Sedan tar vi 7 månader var. Nästa sommar blir det en del för båda, men i stort satsar vi på lite längre ihållande ledigheter istället för att stycka upp det så som vi gjorde sist under veckorna.

Den nya möjligheten i föräldraförsäkringen är gemensamma dagar ledigt för samma barn. Vi kommer kanske inte utnyttja just denna möjlighet vår första månad, då vi har dagar för Hugo kvar, men det skulle och kan vara en sådan möjlighet. Den första tiden är det skönt att kunna vara två och jag hoppas att den reformen kommer utnyttjas på det sättet av många fler. Det är gott att bli ett team runt den lilla människan. Det skall bli intressant att se hur den reformen faller ut, vilka socioekonomier som utnyttjar möjligheten och andra aspekter som kan berätta något om vårt beteende kring föräldraledighet och dess uppdelning. Förhoppningsvis leder de till just drömscenariot till jämlik föräldraledighet som norm och utgångspunkt i vårt land.

Ps: Imorgon är det den 30:e och beräknat förlossningsdatum. Vi får helt enkelt se vad som händer. Har haft lite förvärkar, men inga som säger att något egentligen är på g. Det enda vi vet är att vi är en dag till närmare mötet med bebis. Ds

Den där Håkan: en resa från morrande till hoppfullhet

Först när beskedet kom om att Håkan Juholt var ny partiledarkandidat från valberedningen så tappade jag det helt. Jag förstod inte varför en joker kunde dyka upp så där och jag förstod inte vad som var seriöst bra med Håkan som ledare av s partiet. Jag tappade humöret och jag tappade fattningen. För mig fanns det inte någon förnyelse i förslaget. Det var vad som störde mig och som fick mig att gå omkring och morrande här hemma. Som en sur pudel som vill vara ifred. (en liknelse som ligger så nära med Vigo vid fötterna). Spontant så upplevde jag det som att vi förde fram  exakt samma kandidatstyp som förra gången, men denna gång en manlig variant. en person som varit med länge i gemet och som gillade Springsteen. Som var så där lite folklig och vanlig. En ny Salin i manlig form, men med risken att tappa bort frågor om hållbar utveckling, internationell solidaritet och jämlikhet: de frågor som för mig är allra viktigast.

Jag vovvade för att jag tyckte det var fegt och inte något som kändes som en nystart. Bara som en omstart med en mycket liten uppdatering. Mindre mascara och mer mustash. Jag var inte ensam i mina funderingar på vem mannen i mitten var.

Nu har det gått ett par veckor och jag har kunnat smälta det hela. Det är dagen efter s-kongressen Nystart, för tillväxt och rättvisa. Det är den första måndagen på en ny s-era. Det framstår som om vi fått en ideolog och en samlade kraft i den där Håkan. Och jag tror att det är bra. Vovvandet har stillat och har bytts ut mot en avslappnad känsla. Det kommer kunna att bli bra det här. Håkah Juholt kommer, som min kära syster sa, få Reinfelt och Borg att framstå som torra och verklighetsfrånvända akademiska strebrar. För Håkan Juholt är folklig, snabbtänkt, välartikulerad och skarp. Han är värdebaserad och han får sina vänner och kollegor och smygfans att klappa och jubla – Nu händer det! Som en god vän till mig uttryckte, som inte i första hand är socialdemokrat, nu äntligen kan man krypa upp i soffan inför partiledardebatterna med chips och ett glas rött och få njuta politisk drabbning!

Jag kan så här i backspegeln se hur min reaktion på samma gång var fördomsfull men också lite rätt. Jag hade fel om Håkan och min fördom sa att han verkade bufflig och tråkig. Han verkar inte ha något av det alls. Han verkar snarare mycket mänsklig. Och har en fint utmejslad socialdemokratisk människosyn. När jag läser hans artiklar, repliker och inlägg så framkommer en kulturellt känslig person som vågar ha något så häftigt och stiligt som politisk integritet. Han kommer inte att kunna vändas på bara för att. Nä, med Håkan kommer vi få höra vad han tycker och vi kommer att höra ett hjärta som klappar och förstår kultur. Håkan Juholt har en förmåga att fånga livet och fånga nerven. Han ger en fin inledning till svar till frågan om hans största kulturella upplevelse i livet till Helsingborgs Dagblad. :

”Utan att verka för pretentiös gav dina frågor mig chansen att också resa i mitt eget liv. Genom tonår och ungdom, förälskelser och svek. Bröllop, barn och skilsmässa. Gemenskap och ensamhet. Glädje, sorg och farväl. Allt ackompanjerat av konst, musik och teater.” (Håkan Juholt, hd.se)

Det finns andra liknande kommentarer från Håkan Juholt som avslöjar hans vurm för kulturen och hans kulturellt bevandrade barndom och uppväxt. Det mänskliga är inte främmande för Håkan, utan tvärt om framstår det som just hans politiska drivkraft. Människan kommer först. Medmänniskan är det som gör att den andres liv får mening och ett gott sammanhang. I hans första tal som partiledare var nog det den vackraste biten. Det är genom att få lov att ge när vi har det bra som vi kan leva gott och tryggt. För då vet vi att det kommer stå någon där den dagen olycka och sorg drabbar oss själva. Och kulturen är livsviktig just för att människan skall kunna leva så tryggt och ha tillit till både liv och framtid. Inte minst blev det tydligt genom att han inledde sitt jungfrutal (klicka på länk om du vill läsa det) om just kulturens viktiga roll för människan och för demokratin. Delar SvD kulturs kommentar 20110328 om förhoppningen att detta inte bara var retoriskt utan ett löfte om kulturens roll i våra politiska samtal och beslut.

”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra”. (Håkan Juholt)

Trotts att jag börjat slappna av och funnit mig väl tillrätta med den nya s-ledaren så har jag ett vaket hundöga uppe. Jag tror nämligen att fokus på miljö och hållbar utveckling kan riskera att få en undanskymd plats med vår nya ledning. Håkan Juholt är stark i fråga om Solidaritet och Jämlikhet, men har ännu inte visat på finess och politisk vision på hur just dessa två kopplar samman vårt måste att fokusera på klimatfrågorna.  Det var oerhört starkt att höra att 100 miljoner kvinnor fattas oss här på jorden. Dessa kvinnor som fått ge sitt liv på grund av brist på jämlikhet och på grund av fattigdom. Det vill jag säga är en fråga för klimatet. Utan dessa kvinnor kommer vi nämligen inte kunna rädda vår värld. Jag hoppas att Håkan Juholt inte bara kommer vara mänsklig och kulturell utan också hållbar och ha ett start internationellt perspektiv. Vi behöver nämligen kämpa för världens överlevnad!

Därför har jag slutat vovva och därför har jag en skön känsla i kroppen. Jag tror att vi kan följa i Juholt spår och låta oss ledas in mot framtiden, en mänskligare framtid. Men jag kommer vakta på frågan om hållbar utveckling. Det börjar ju(holt) i vår egen bakgård! En politik för Grön Hållbar Framtid är livsviktig för s. Slarvar vi med den kan vi slarva med regeringsdugligheten!

(Läs HD.se ledare om behovet av miljöpolitik och alliansens möjlighet till profilering handsken är kastad)

/louise

Det är många som gillar Juholt!
Rebella gillar! Och Juholt gillar rebella och deras framtidsrapport. Det gör jag med! läs mer hos rebellabloggen.wordpress.com

Det är många som är glada nu, inte minst de ledare i media som saknat något samhällskritiskt och en alternativ bild av vilket samhälle som socialdemokraterna vill bygga. De instämmer i min väns ord om matchen mellan Juholt och Reinfelt. Den är efterlängtad och ska bli mycket spännande. Västerbottens folkblad uttrycker det som att vi har härliga dagar framför oss.