Etikettarkiv: kyrkoval

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!

Annonser

När samtal är meningsskapande. Ett sätt att vara kyrka i vår samtid är att prata med och inte till varandra.

En varm kram i vapenhuset. Ett stort leende och ett uppriktigt tack. Allt kändes så meningsfullt. Tiden gick lite långsammare och trots sorlet från mängden av folk så var det som om det bara var hon och jag där. Jag förstod att våra samtal hade gjort stor skillnad. Det kändes omvälvande och lite oväntat. Jag hade lärt känna henne som en så barsk dam. Men mest av allt gjorde det mig stolt över vad vi hade lyckats med tillsammans. Vi hade skapat ny mening.

I dessa kyrkovalstider (17 september är det dags) så vill jag passa på att då och då berätta om vad kyrka är för mig. Det här är en berättelse om samtal om livet och kyrkan – och vem som ska få bestämma ramarna för det.

Kvinnan som jag omfamnade i vapenhuset hade gått i en samtalsgrupp som jag var gruppledare för. Samtalen hade handlat om kristen tro och frågorna som ställts var om det var relevant med tro och hur man skulle förhålla sig till kristen lära i vår samtid. Det var några av de bästa gruppsamtal som jag fått vara med om. Människor kom nära varandra. Det fanns inga enkla svar men många frågor som förde oss framåt. Personer fick berätta för andra om deras livsresa. Om saker som var betydelsefulla för dem. Om institutioner som gått för långt. Om människor som funnits för dem. Tvekan blev till visshet. Agitationer blev till ståndpunkter. Ståndpunkter utan taggar.

Kvinnan som omfamnade mig hade blivit en av församlingens kyrkvärdar efter nästan 40 år av ilska mot kyrkan. Ilska över den dogmatiska konfirmationsundervisning som hon lidit av. Ilskan över skulden som påfördes av hennes ungdoms församlingspräst i Bohuslän. Men också ilska över att hon såg att andra hade tillgång till en annan relation till kyrkan och en varmare tro, som för henne hade blivit så omöjlig.

När vi sågs i vår samtalsgrupp var hon en av de som rantade mest över religiösa människor och kyrkligt inre liv. Hon avskydde nästan allt och sökte på något sätt upprättelse. Hon var djupt kritisk och arg på en del av kyrkans ståndpunkter. De allra flesta, för att inte säga alla, var inte officiella ståndpunkter, utan sådana som hon berörts av i mötet med individer i kyrkan. Många i hennes ungdom.

Där fanns kvinnoprästmotståndet som ekade i våra trakter, patriarkatet och dess strukturer som följer naturligt med det. Här fanns minnen av schartauanernas jakt på nöjen, den pryglande uppstramningen i rent och snyggt hemma på helgdagen och ilskan mot att människor kunde låta sig luras in i tro. Jag satt och lyssnade och ställde ibland frågor. Oftast fanns de andra där och gav sin bild och sina andra perspektiv på det där med tro och relation till något annat men ändå så essentiellt och verkligt nära. Det där med värmen och kärleken mellan människor, mellan en person och hennes tro på Gud. Och en kyrka som stod emellan.

Kursen fortgick och vi betade av ämnena för träffarna som ibland passade väl, ibland var något skeva. Alla längtade vi till att vi skulle få prata om vad våra huvuden hade varit fulla av sedan sist. Vi sågs så en gång i veckan, i tio veckor. En helg var vi på kurs tillsammans och diskuterade olika frågor livligt. Gruppen hade en otrolig spridning i ålder. Där fanns en ung tjej som var 23 och en dam på 86. Och så allt där emellan. Mest kvinnor, men en mix av erfarenheter och bakgrund. Det var vi som mötte varandra den hösten.

När mer än hälften av kursen hade gått så sa hon plötsligt, bara så där, att hon fått en tro. Hon hade gjort sig av med alla sina förbehåll och lagt oförrätterna åt sidan. Hon ville inte leva med bitterhet. Hon ville välja sitt liv och något annat. Hon fullkomligen lös. Hon var liksom friad från ok och framför allt från sin ilska och misstänksamhet. Antagligen hade hon också vunnit något. En självrespekt. Hon hade fått en integritet om sig. Troligtvis hade hon släppt fokus på sådant hon inte kunde påverka och börjat fylla sitt eget liv med den mening som hon själv trodde på. Emancipation när den är som vackrast.

Kursen avslutades och omfamningen i vapenhuset kom något år efter att vi lämnat gruppen. Jag hade fortsatt med andra samtalsgrupper, men också varit upptagen med mina studier. Jag var alltid så glad att få träffa henne även om det var sällan. Hon bar det där korset i kyrkan med en air av något självvalt och jämlikt. En befriad själ.

*

Jag tänker några saker om ovanstående. Man väljer inte alltid sin (konfirmations)präst. Prästkollegiet är också inte sällan mycket pratsamma personer som missbedömt lyssnandets kraft. Jag förstår det så väl, för jag själv blir lockad av att få breda ut texten över något teologiskt när den sällsamma chansen kommer. Men vem vill lyssna till det där när man själv inte vet vad eller om man ska tro? Eller om man tror på att tro.

Ungas samtal om tro och liv sker i en känslig tid i deras liv. Är det inte dags för kyrkan att fundera på den rådande normen om att dessa samtal främst hör ungdomen till? Min erfarenhet är att samtalen om livet tillsammans, tron på vår uppgift här i världen och kärleken som håller oss samman är ett livslångt behov. I olika tider av våra liv har samtalen olika tyngd och innebörd. Men vi behöver dessa samtal. De kan förändra vårt förhållningssätt till sådant som gjort oss illa och på sikt skapa andrum och ge integritet till våra val av livsstil. Inte minst ge oss makt över att välja våra liv och omfamna det sådant det är.

Att sitta så, som jag fick göra i samtalsgrupp tillsammans och lyssna på varandra, det är att vara församling för mig. Det är det närmaste jag har kommit till kyrkans uppgift. I dessa samtal så gör vi allt det som ingår. Vi möts, som vi är, och låter vägen gå oss till mötes. Vi blir de empatiska och omsorgsgivande människor som vi är ämnade att vara. Vi kan vara oss själva. Vi är olika men i gemenskap. Och det är så spännande med alla dessa röster och tankar om liv. Det är fullt meningsfyllt. Och så lämnas var och en till att möta den gud man valt att tro på.

**

Mina studier inom religionspsykologi har handlat om människors sökande efter mening och identitet samt hur det har spelat roll när de drabbats av utmattningssjukdomar. Jag avslutade mina studier till präst för några år sedan för en civil chefs- och ledarkarriär, och lever idag som en kristen medmänniska som försöker leda utifrån mina värderingar som hämtar sin kärna från det kristna kärleksbudskapet. ”Älska din nästa så som dig själv”. Sedan 2009 finns jag i kyrkomötet för socialdemokraterna som ledamot, sedan 2016 som ordförande för organisationsutskottet.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.  (Matt. 7:12, Bibel 2000)

eller som Luther uttryckte det:

Så som du tror, så älskar du – och omvänt. (Martin Luther)