Etikettarkiv: ledarskap

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 
Annonser

En tid i linjen gör en bättre chef. Min insikt om att träna chefskap som icke chef.

Sitter man på alptoppar får man perspektiv. Likadant är det när man som tidigare verksamhetschef kliver in som medarbetare i en ny linjeorganisation. Visserligen samordnar och i någon mån leder jag ett team operativt, men vi är en del av en helhet av flera team. Ett kugge i ett större maskineri. Det är en ny spännande dimension för mig som ger mig nya bra perspektiv på ledarskap och chefskap.

Jag har sällan lärt mig så mycket om verksamhetsledning som nu – även om jag också saknar helhetsansvaret ibland, det ska erkännas. Jag kan också i stunder längtar tillbaka till att få sätta tänderna i organisationskulturen och resultatstyrningen och allt vad rollen som verksamhetschef gav möjligheter till. Men det jag gör nu är kanske det bästa för kommande eventuella chefsutmaningar. Det är en övertygelse som växer sig allt starkare.

I rollen som teamsamordnare och medarbetare får jag perspektiv på vilken roll organisationskulturen spelar, vilken makt till förändring eller stagnation som ligger hos medarbetaren och i vilken utsträckning miljö och kultur spelar för förmåga till utveckling och innovation inom en verksamhet.

Kunskapen om teamutveckling och dess förutsättningar till framgång intensifieras hos mig. Likaså synen på chefskap. I februari har två nya medarbetare klivit ombord och vi arbetar med att bygga lag, filar på processer och rutiner. Lägger fundamentet för teamet och rotelns möjligheter.

Roteln, vilket är ett annat ord för avdelning inom stadsledningsfunktionen i Stockholm stad, har en grannlaga uppgift. Vi ska genom skolborgarrådet Burell göra avtryck och nytryck inom svensk skolutveckling med progressiv och reformistisk skolpolitik. För att lyckas med det är min övertygelse att vårt gemensamma ledarskap och ansvarskänsla i teamet, är våra viktigaste beståndsdelar tillsammans med intensivt kunskapssökande och vårdande av goda proffsiga relationer. Gör vi det här rätt är innovationskulturen här och framtiden just nu.

Mina tankar på detta har en angenäm bakgrund.

I höstas fick jag många fantastiskt fina nomineringar till tidningen chefs utmärkelse Årets chef. Jag gick vidare i kategorin Framtidens chef och är en av fem just nu. Det faktum att jag inte längre har ett uppdrag som chef kanske sätter stop för mitt avancemang på den skalan. Jag är dock glad över det karriärsteg som jag tar nu och oerhört glad för att få vara en av fem. Det har burit mig hela hösten och vidare. Att få bli erkänd för det man trott på är vackert, om än skört och dyrbart.

Två saker blir viktiga som slutsatser: framtidens chefskap gör rätt i att fördjupa sig i vad som skapar utveckling i en snabb föränderlig värld genom att knyta ann till egen erfarenhet av linje och praktiskt hantverk. Det andra är att den bekräftelse det har gett att få så fina nomineringar och fått delta i nomineringsförfarandet bär längre än någon utmärkelse någonsin. Att ge creed och respekt till någons ansträngning är en riktigt fin gåva och motivation!

Det är så viktigt att bli sedd och speglad. Som chef. Som ledare. Som medarbetare. Tack för den gåvan säger jag! Och tack för den tid av fördjupning som jag får ha nu.

Behöver vi inte lite mer uppmuntran oss emellan?

När jag pluggade religionsbeteendevetenskap, en gång för nu 12 år sedan i Göteborg, så studerade vi trosrörelsen och framgångsfaktorerna hos de nya församlingar som växt fram. Bland annat en rörelse som hette Wineyard som hade ett fantastiskt sätt att engagera människor. En rörelse som växte, och växte, och växte. När jag tänker tillbaka på den studien som jag då genomförde så kommer jag ihåg hur tydligt det var att det som var så starkt var den lokala anknytningen, de små grupperna och den starka omsorgen av den som anslöt sig. Man brydde sig, på riktigt, om varandra. Vem vill inte vara med i ett sånt gäng tänker jag? Är inte det alltid en framgångsfaktor – att bry sig och uppmuntra varandra? 

När jag nu, sedan drygt 10 år tillbaka, är en del av arbetarrörelsen så ser jag att det här med att uppmuntra varandra och ha den där mellanmänskliga omsorgen generellt är något som behöver stimuleras.

En kollega till mig träffade nyligen en partikamrat som träffat mig på en valkampanjaktivitet. Han hade sagt att det var trevligt. Min kollega överöste beröm över mig och han frågade: Brukar du också säga det till henne? Min kollega svarade – självklart! Vi är bra på att uppmuntra varandra. Partivännen svarade, det är lite ovanligt – vi borde alla vara bättre på det i partiet. 

Bild

För mig är det här med uppmuntran en självklarhet. Något som jag ser till att göra så ofta jag kan. Idag. Men det har inte alltid varit det. När jag exempelvis var yngre och en ambitiös ordförande för Uppsala studentkår så minns jag situationer då mina medarbetare var arga på mig för att jag tog deras tid för givet, att jag kom in för sent med uppdrag och satte dem under en orimlig tidspress eftersom jag inte brytt mig om att ha koll på allt annat som de hade att göra – eller för den delen deras konstanta arbetssituation. Visst, tempot var högt, vi var unga och ambitiösa – och vad visste vi om proffsigt management? Vi brann och vi andades engagemang! Men sanningen är den att jag inte hade tänkt på att de behövde först min uppmärksamhet och uppmuntran och sedan var det välkommet med att någon gång öka pressen eller krav på leverans. Då bestämde jag mig. Att vara ledare handlar alltid först att få människor att vilja följa dig. Skapa motivation. Skapa kämparlust och engagemang! Se och uppmuntra och du får mer än vad du begärt tillbaka. 

I en ideell rörelse, med både anställd och medlemmar sida vid sida, behöver vi detta så oändligt mycket. Vi behöver uppmuntra varandra i varje del av vår verksamhet. Se de små bidragen bredvid de stora och uppenbara genombrotten och krafttagen. Och se fler – inte bara de som står främst. 

Kollegan min, som berättade om mötet med vår partikamrat där vårt sätt att uppmuntra och berömma varandra kom på tal, är en av de hårdast arbetande på mitt jobb. Med nit och flit för hon SSU framåt med värme, ambition och entusiasm. Som så många av de andra som jag har ynnesten att arbeta tillsammans med. Och jag vill så gärna och så ofta uppmuntra det och SE det. Att hon berättar om mötet med partivännen för mig är ett kvitto på det som gör mig stolt. Jag hoppas att vi kan inspirera fler att följa med i det tåget. Det som handlar om att peppa och uppmuntra all tid och engagemang som läggs på vår gemensamma rörelse. 

Så kamrat – se dig omkring. Vem i rörelsen vill du överösa med uppmuntran idag? Stort som smått – berätta allt det där goa som du ibland tänker på om din nästa. Berätta vad hen betyder för ditt engagemang. Berätta så skapar vi storyn om en arbetarrörelse som precis som en växande trosrörelse fattat det där med vikten av omtanke om varandra. För då kommer vi växa, och växa, och växa…

 

 

Ecce homo: personalomvårdnad på SSU

20121006-095413.jpg

SSU vill vara arbetarrörelsens bästa arbetsgivare. Jag är helt såld på det målet och är glad att det är en av mina uppgifter att skapa förutsättning för det.

Därför filar jag på en uppdatering av organisationens ”att jobba på förbundsexpeditionen” genom en personalhandbok. Därför läser jag mängder av olika artiklar om arbetsrätt och personalpolitik. Därför har jag plöjt en hel del personalböcker som jag kommit över.

Detta är bara första steget. Nästa, och viktigare, är implementera och skapa kultur. Det ser jag fram emot att få sätta tänderna i när jag är tillbaka på 100% efter mammaledighet.

Däremellan bidar jag min tid genom att tänka mycket på ledarskap, empati och förtroenden. Jag tror att detta kan vara viktiga byggstenar. Kan sammanfattas i en ledarskapsfilosofi som lyder: se människan! Ecce Homo!!