Etikettarkiv: Lysekil

Närheten till allt.

Augustikvällens fuktighet sveper in över varma klippor. Jag njuter av strumporna som med stor möda träs på nyss torkade fötterna. Håret är blött och kroppen skakar av nedkylning. Skymningen kommer raskt och vattnet ligger helt blankt och stilla. De vågor som böljar är mjuka och långsamma. De liknar sanddynor i en sagoöken som någon gjutit olja på. Längst in mot klipporna är vattnet nu svart. Här har natten redan kommit. På de klipporna där vi sitter har vi inte kvällsljus. Solen gör istället att bergen glöder på andra sidan den glittrande fjorden. Vi har nyss badat, skolan börjar imorgon och jag är med min bästa kompis. Vi är 8 år och ska snart smyga hem över bergsknallen bakom oss.

Vi bor så oerhört lyxigt. Det är vi helt ovetandes om, för det är för oss självklarheter. Lyxen består först och främst i att just vi är grannar. Vi två som är lika gamla och som stämmer så bra tillsammans. Vi som fann varandra vid första ögonkastet när vi var fyra, på baksidan av våra hus och som sedan intog varandras liv med sällan skådad självklarhet.

Lyxen finns också i att vi på andra sidan gatan, från där vi bor, har en ödetomt med en badplats. När man vill kan vi smyga ner till vår hemliga plats och ta ett morgondopp, ett lunchbad eller en kvällssimtur. När man inte vill bada så kan man njuta av ljuset, doften, fukten och ljudet från havet. Det är oerhört lyxigt att växa upp i en naturnära stad som Lysekil.

Min bästis Alexandra och jag är som systrar. När vi växer upp där invid klipporna i Lysekil så ses vi varje dag. Vi leker jämt och vi gror sakta med åren in i varandra. Hon är min cypress om jag skulle vara en ek i vår gemensamma trädgård.

En annan lyx som vi har, där i småstaden på västkusten, det är närheten till allt. Vi två cyklade iväg tillsammans redan när vi var fem år gamla. När vi gick på Lekis på Parkförskolan, nära centrum, så gick vi dit själva. Vi började 9 och slutade 12. Efter lekis gick vi hem och lekte. Det var en promenad på 650 meter. För oss var det långt då, men en självklarhet att klara av.

I vår stad fanns inga rödljus. Inte heller kan jag påstå att vi mötte några bilar på vår väg. Det var mer än säkert att lämna oss två knatandes fram och tillbaka till lekis. Som vi växte av den uppgiften. Att redan som liten få känslan av att kunna klara sig själv tillsammans med sin kompis, det var stort.

Jag minns sista dagen på lekis. Vi var då alltså 6 år och skulle snart börja 1:an. Skitsmå med andra ord. Men, jag vill minnas att jag kände mig super stor. Min bästis Alexandra var jättefin med sina vackra lockar i sin man till hår och i rosa puffärmar. Jag hade högklackade röda skor. Nog var det mer taxhöjd på dem, men de lät så där snyggt. Nu var vi redo för världen. Jag ser framför mig min skylt vid min plats i den gröna hallen, en nyckelpiga, som jag sa hej då till den dagen. Hejdå lekis, hejdå tant Greta och fröken Pia! Sista skutten ner för den branta trappan och ut ur den tunga porten.

Jag kan inte minnas några föräldrar som var hemma när jag och Alexandra kom hem från lekis efter lunch de året som vi gick där. Det kanske de var, men eftersom vi hade varandra så kan jag inte se dem för mitt inre. De var inte viktiga på det sättet. Vi levde vårt parallella liv i vår lekbubbla. Den var fantastisk. Det är lyxigt att få bli så betrodd som barn.

Mina barn följer vi till både skolan och förskolan. Nästa år börjar Ruben förskoleklass, nuvarande lekis, och då går Hugo i trean på samma skola. Om jag som mina föräldrar skulle låta dem gå själva till skolan skulle jag göra något mycket ovanligt i våra trakter. Kanske också i vår tid och stad. Jag önskar att skolvägen var så säker att jag kunde släppa dem. Att få ta sig till och från skolan själv, det gör under för självkänslan. Men här där vi bor kör bilarna snabbt och vägarna saknar trottoarer. Vi föräldrar har också blivit lite mer av den ängsliga sorten, har vi inte? Den frihet som vi hade där vid havet har jag svårt att se att jag fullt ut ger mina barn. Jag skulle vilja göra det. Något i samtiden får mig att tveka.

Min bästis bor idag med stor frihet för sina barn. De går själva till skolan, på en bilfri skolväg, på sin fantastiska ö utanför Göteborg. Vilken gåva det måste vara för hennes barns självkänsla. Efter skolan kan de också njuta salta bad, långt efter att badgästerna lämnat ön för säsongen. Det är deras vardag, att leva bredvid havet. Jag har svårt att tänka mig en bättre uppväxtmiljö.

Vi har också ganska nära till ljumma klippor. Dock inte till något västerhav, med tång och levande djupt vatten. Istället har vi vår lilla badsjö 200 meter från tomten. Stockholm är fint på det sättet med sina små insjöar insprängda i stadens miljö. Här sitter vi om ljumna augustikvällar och hör myggen viska att natten är på väg. Vattnet smeker med sin söta stillhet längst kroppen när vi dyker i. Skageracks stora salta djup är långt borta. Här finns inga överraskningar som man vill avslöja innan man dyker. Blundar du är det tyst. På klippan är det dock lika varmt och sockorna är också sköna att ta på. Nu är det snart höst.

I morgon går Hugo till skolan sin tredje dag. Vi ska följa honom dit och hem, men börja prata om att öva på att gå själv. Jag vet ju vad det gör med självkänslan. Vi ska också prata om när vi kan hälsa på ute på ön igen. Precis som jag har han en jämnårig vän som han älskar att vara med där. <3.

Annonser

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤