Etikettarkiv: mentalisering

Skala löken, lev nyfiket och låt det gröna leda vägen. Så får jag korn på livet och nyckeln till mitt inre.

Följ med på min inre resa från smoothie till livsinsikter. Livet på den gröna och nyfikna pinnen, in i själens vrå, så som den kan te sig för mig. Precis som livet självt är sökandet efter våra inre svar både lättnad och smärta, sorg och glädje samtidigt.

Grönt är skönt sa vi när vi var små. Jag gillade aldrig grönt. Varken att äta eller färg att titta på. På min tid var det lila som var det vackraste. Syrenlila. Väldigt snygg färg -89.

Idag inser jag att grönt är infrafärgen, den osynliga men ständigt närvarande, som alltid funnits där. Lågmäld i bakgrunden. Kontrasten till det kalla, med det varma gula som bryter in. Se bara på den lila syrenen. Den hade inte varit så vacker, stått ut i sin skönhet, om inte den vore omgiven av mjukt klorofylltyngd grönska som med sitt gula skimmer får det varma från den röda tonen i syrenen att poppa.

När jag häller upp en riklig grön smoothie säger mina barn ursch. De vill inte smaka och de vänder sina illa grimacherande ansikten bort från mig. Bara åsynen av den gröna vätskan verkar få dem att vilja hålla sig långt borta. Själv så känner jag hur smaklökarna krullar sig längst bak i gommen redan innan jag dricker den första sippen. Det är nu längesedan jag inte gillade grönt på tungan. Jag vet faktiskt ingen bättre frukost. Gott i så många dimensioner. Dagens smoothie består tillexempel av 2 blad grönkål, 1 stjälk selleri, 1 avokado, 1 frusen banan, 1/2 dl frusen mango, 4 cm färsk riven ingefära, 1 dl kokosdryck och 2 dl vatten. Lite hampaprotein, limejuice från 2 limefrukter som blev över igår och så lite agave-sirap. Mixat och klart smakar det sommar. Det behövdes en morgon som den här då löftet om regn viskades i vinden.

Detta var dagens recept. Imorgon blir det annorlunda. Poängen är att ta vad man har och lägga det i mixern och på så sätt aldrig låta något gå till spillo. Min frys är full av annars slängda bananer som jag slantat upp. Grönkålsbladen som jag slängde i idag hade börjat vissna något så det var lika bra att de åkte i. Inte sällan finns det sallad i min morgonsmoothie. Det är ett sätt att leva grönt.

Jag önskar jag hade mer gröna fingrar. Jag försöker ta hand om de stackars växter som flyttat in hos oss. Det är svårt, för jag glömmer att ge dem vatten precis som jag är dålig på att dricka vatten själv. Ett liv med gröna fingrar tror jag är sällsamt rogivande. De gånger jag minns starkast av kvalitetsumgänge med min mamma i tonåren är när vi satt böjda över varsin rabatt och rensade ogräs. Vi rensade i jorden och räfsade oss emellan. Vi fick ordning på tankarna och vi fick de vackra rosorna att komma fram. Kanske är det också så som de med gröna fingrar säger att man får ytterligare några öron som är villiga att lyssna, nämligen de gröna bladen.

Det finns oändligt många liknelser mellan välvårdade trädgårdar och välmående relationer. Hela den antika visdomstraditionen har en vinranka som bär god skörd som given metafor. Alla som grovt beskurit en buske, och kanske fått känslan att man tagit i, förstår att det som är friskt får bättre kraft att ta sig fram tack vare det modiga handhavandet med spretiga granar. En organisation med stora utmaningar mår också bra av grundligt arbete med rötter och med fokus på kärnan. Ta bort det yviga, kom tillbaka till det som är vår grund, och vi får utveckling, mår bättre tillsammans och når förädling av vår idé.

Den senaste månaden har mitt inre varit lite av en vildvuxen trädgård. Jag har fått kämpa med en sinnesstämning som berättar för mig att det inte är underbart att vara i min kropp. Egentligen är det inte underbart att vara i min knopp, men till följd av unga års hets så tror min hjärna fortfarande att det är kroppen det är fel på. Det brukar börja med den signalen om att något rör sig djupt inom mig.

Det kan låta konstigt, men den smygande ångest som avslöjar sig i mina spända käkar tar sig uttryck i kroppsligt lågmält förakt. Fantasier som hör mitt 15 års jag till. Men jag vet hur jag hanterar den för jag känner den så väl. För att komma tillrätta med det behöver jag använda mina fötter, gräva ner tårna i jorden och äta nyttigt och gott. Ära matkonsten och göra maten till en fest med smaker som ger välbehag. Genom att sedan inte ge den där känslan av att något drastiskt måste göras mer spelrum kan jag börja skala av känslorna som en lök och tillslut komma till saken.

Kroppsnojan är som det grova skalet på löken. Om jag inte tar i tu med det först så kommer jag aldrig längre ner. Det är också det enklaste lagret att få bort. Känns grovt och osmakligt, men går ganska enkelt att förpassa till komposten. Noja – jag behöver inte dig. Jag behöver komma nära den sanna känslan där bakom. Den som ångesten förgäves försöker dölja.

Jag mentaliserar lite…. vad är det som egentligen tynger mig? Vad är grundkänslan? Jag tar mig själv i handen. Här är jag trygg. Låt mig höra! Med fötterna mot asfalten och en grön smoothie i kroppen så trampar vi längre in i känslorna och låter de forsa likt vågor. Jag surfar och lägger örat intill. Jag lever på grön kvist och är nyfiken.

Ensamheten. Det är den som ligger där på lur. Tänk, det är alltid den. Spelar det någon roll hur många barn jag har? En hund som aldrig lämnar min sida? En man som med en dåres envishet inte viker en tum. Som fortfarande älskar. Vänner som är de finaste man kan tänka sig. Trofast nära. Den är där ändå. Ensamheten.

Det är skillnad på att känna sig ena-stående och ensam. Enslighet är ändå lite mer allena. Allena. Är det där vi har den?

Allena det är att vara alltid ensam. Att stå liksom på sidan av de andra. Jo visst är det den. Fasen, det är alltid så. Att man inte kan lära sig :). Man har sina eviga sånger som sjunger i själen.

Men vilken grundkänsla rymmer den, ensamheten, känslan av att vara allena? Jo, det är en ledsen känsla. Den är ganska superledsen. Det är väldigt typiskt för mig när stora livsavgörande saker händer. Jag fyller 40 om ett halvår. Jag har fått en ny underbar bebis. Min dotter ska ta studenten. Det är existentiellt att leva 2017.

Min story om ensamheten, den som gör att det känns som om jag står bredvid och är lämnad till att själv lösa upp knutarna, den kommer från min barndom. Jag var till stor del lämnad till mig själv. Aldrig själv egentligen, men till mig själv. Jag var ett barn som hade många tankar som egentligen sällan riktigt fick ackompanjeras av ljudet av min egen röst. Satte inte ord på dem och fick inte speglas i en vuxen. Det är sådant som skapar en något otrygg ambivalent anknytning.

När något obehagligt rör sig inom mig så kommer känslan av att jag är helt själv i ett vakuum. Runt mig kan det vara fullt av rörelse. Min röst är förseglad och min blick vänds inåt. Känslorna som rusar inombords har ingenstans att ta vägen. Detta är ett barns blick på omvärlden och inte en vuxen kvinna. Mitt eget lilla jag.

Ensamheten är bara ett av alla lager. När jag pillar och skrapar på det, accepterar känslan av ledsamhet för vad den är (en känsla) och stryker det lilla barnet på kinden. Sätter mig i ögonhöjd och ser in i hennes gröna ögon så ser och känner jag längtan efter min egen mamma. Det är ju därför jag känner mig ledsen just nu. Jag saknar henne. Det har jag egentligen alltid gjort, men just i sådana här tider i livet så var hon så närvarande. Det var då hon gav mig mycket mening.

När min mamma gick bort för mer än 10 år sedan så kom den oftare till mig genom saknaden av henne invid stora händelser i livet. Så är det nu. Mina två döttrar har stora dagar i juni. Lill-Uman har precis blivit döpt och Ebba tar studenten nästa tisdag.

Min mamma och jag var ett team när hon hade festligheter. Hon och jag hade vår bästa tid ihop när Ebba var bebis. Som vi delade denna lilla tös! Hon och jag möttes när vi grejjade tillsammans. När vi lagade mat inför alla hennes kalas. När vi rensade rabatterna. Min mamma var tillgänglig när man lekte hennes lekar och när man la ett barn i hennes famn. Inte undra på att hon saknas för mig i så många dimensioner just nu.

I helgen, inför Umas dop, lindrades dessa ledsna känslor väldigt mycket. Jag blev fullt ut omsluten av mina lejoninnor. Mina systrar Alexandra, Josefine och Naima slöt upp och var med mig. Bar mig och gjorde mig hel. En nyckel var att jag (vågade) berättade om hur det var för mig. Nu inför Ebbas student så är grundkänslan fortfarande där, men mer som ett minne av en relation som betydde mycket för mig. Jag mår bra eftersom min trädgård blev rensad tillsammans med dessa kärleksfulla räfsare och grejjare. Tillsammans med min egen ärlighet mot mig själv.

Så här gör jag när jag lever mitt liv autentiskt. Jag skalar löken. Jag lever på en grön och nyfiken kvist. Jag smakar och ser att livet är gott, med smak av både sött och salt och den underbara syran och underskattade beskan. Livet – det är ljuvligt när vi orkar omfamna det till fullo. Med alla lila känslor.

Idag är jag min egen mamma. Jag mentaliserar mig själv. Jag älskar att mentalisera! Om du också är nyfiken på det, så har jag ett boktips: ”Mentaliseringsboken” av Per Wallroth. Utgiven av Karneval förlag. Populärvetenskaplig version, med övningar och tankar om hur du själv kan finna dina mönster och rensa i din egen rabatt.

PAX

Annonser

En vecka med Teletubbies, inspirerande livskraft och existentialism

Det här är en text om kärlek. Om vad som är klistret mellan våra enskilda liv. Om varför vi vill och behöver ge omtanke till andra.

Både jag och lilla mannen Hugo har varit strandade här hemma denna vecka med halsont, ögoninflammation och snoriga näsor. Vi har bokstavligen klättrat på varandra de sista dagarna. Ledmotivet till teletubbies har spelats om och om och om och om igen. Upprepningens tålamodsprövande konst eller en ettårings envisa drift till inlärning genom repetition. Nu kan han i alla fall klappa i händerna när de ropar HELLO och övar förbrilt på att lära sig hoppa precis som de gör. Tänk att  detta är en drift för överlevnad och en organisms fantastiska och glädjefyllda kamp för att utvecklas. Smittas lite av hans iver och hans idoghet. Han tar sig ann allt han inte klarar av med koncentration och äventyrslusta och med en stor dos av mod och nyfikenhet. Han utvecklar sin kommunikation med sin inte alltid (i hans ögon) så kloka mor genom strömmar av ord och gester. ”-Lediladiladila”, tillsammans med en utsträkt hand – är ju äpple, eller hur?!

Att låta sig inspireras av de små
Denna äventyrslust, glädje över framgångar, nyfikenhet och kommunikationsiver – Det är något att låta sig inspireras av. För jag tror att detta är något som vi alla har inombords, en alldeles egen erfarenhet av just precis detta. Viljan till livet. Vi har själva en gång mött världens utmaningar så här. Vad är det som säger att man inte kan möta livets utmaningar med samma entusiasm och inställning som vuxen? Vad är det som säger att vi skall låta oss hämmas av sådant som kanske trasslat till det för oss på livets stig? Jag tänker på sådant som normer som styr oss, förebilder som kättrar fast oss i olika föreställningar om hur vi skall vara och bete oss, vilka roller som vi skall ha, hur man skall vara tillags eller för den delen människor som fått oss att hålla tillbaka och inte låta oss njuta och leva livet fullt ut – med lusta och äventyrslysta, med mod och stor upptäckarglädje!

Men barnet är också skyddat. Det skulle inte överleva om det inte fanns någon där. Det finns någon annan som tar hand om det farliga runt omkring. Som skyddar och bär. Det där som kallas för anknytning, i alla fall en någorlunda trygg anknytning. Kanske är det då lätt att vara just äventyrlig och modig? Lätt att vara en livsnjutare och möta livet med nyfikenhet! Det är lätt när någon kommer lyfta upp en när man skadat sig. När någon tröstar när det blev läskigt. När någon hindrar en själv från att begå något farligt. Vem är den någon när man är vuxen? Är det kanske den existentiella ensamheten – att vi faktiskt står här själva med våra liv, våra val och våra relationer – som vi får så kraftfull insikt om under vår tonårstid och som vi kämpar med under vårt vuxenblivande och kanske hela livet?

Ensam i existensen
Som vuxen kan man drabbas av en ibland mycket smärtsam insikt – det finns ingen annan en mig själv som kan lyfta upp, trösta och hindra mig själv från att göra något som är farligt. Det kan bli till en existentiell sorg. Det kan ju inte vara ett ansvar hos någon annan vuxen, eller hur? Det är bara jag kvar, som själv har ansvar för mig själv. Trots tvåsamhet, vänskap, familj och sammanhang. Det är en ensamhet mitt i vår gemenskap. Det är bara jag som lever mitt liv. En insikt som är mycket främmande för det lilla barnet som upptäcker världen. Som tar förgivet att någon finns där. Som kräver att det är så med all tydlighet. Och självklarhet.

Att få lov att ge för att få
Kanske är det därför som det är så gott att få lov att finnas för någon annan. För att man kan få en bit av omsorgen fast omvänt. Det liksom påminner om den där känslan, även om det nu är jag som ger lite trygghet till någon annan. Kanske är det detta som ligger i det fina med att få lov att älska, värna, hålla kär och i vänskapens hemlighet. Vi får lov att påminna oss om hur det var när vi själva upptäckte livet och hur det var att känna sig omhuldad och omsluten av trygghet. Att det finns någon där. Den påminnelsen är så god som någon. Ger kraft till att kanske våga lite mer och känna att livet verkligen är värt att levas fullt ut! Trots vår existentiella ensamhet så vill vi leva nära. Som mänskliga kuddar för livets törnar. Som mänskliga sköldar som kan lyfta upp, trösta och hindra oss från att göra sådant som kan vara farligt.

Det handlar om det där som är så sant: att ge för att få.

När jag lyssnar inom mig hör jag en viskande röst som säger: livet är det som pågår just nu, det liv som du fått, ditt alldeles egna liv som du fått att förvalta. Ett liv som du kan möta med barnets rena nyfikenhet, tillit och stabila övertygelse om att du kan även det som verkar svårt och oöverstigligt. Jag tror att vi med ömhet för oss själva kan klara av livets svårigheter lite lättare. Ge oss själva lite tröst och omsorg. Jag tror också att det är sådan omtanke som vi som vuxna ger varandra, vi jämlika vuxna medmänniskor – lite mänsklig värme, omtanke och tillit, lite inskjutande kraft för att våga lite mer.

Nu är det lördag förmiddag. Hugo sover sin förmiddagsvila och jag tror att han kommer att peka på min iPhone när han vaknat och säga -Edeh, edeh, ladiladiladila?! (övers: ska vi lyssna på teletubbies på youtube igen?). Och då ska jag sjunga med och förlora mig en stund i hans livsglädje över att nästan kunna hoppa jämfota!

Vill du veta mer om anknytning, existentialism och kolla in länken till Hugos favorit-Teletubbies själv? Här kommer lite tips:

  • Här kommer den: http://www.youtube.com/watch?v=3ichQOqbewA (37 504 073 träffar!)
  • Psykologiguiden om anknytningsteori. Det som handlar om hur vi för vår överlevnad behöver någon som skyddar och bär genom en otrygg värld och vad det kan få för konsekvenser om vi inte får vad vi behöver.
  • Om du är intresserad av att läsa mer så rekommenderar jag boken av Tor Wennerberg, Vi är våra relationer (Natur och Kultur förlag)
  • Per Wallroth, fil dr och psykoterapeut hos Sankt Lukas i Uppsala, har skrivit en bok som heter Mentaliseringsboken (Karneval Förlag). Den kan hjälpa dig att se din egen anknytning och också komma tillbukt med sådant som stör för att kunna leva livet med livsglädje och mod fullt ut.
  • Här finns också en video med Per Wallroth
  • Rollo May, en riktig pionjär inom existentiell psykologi, har skrivit många böcker i ämnet, bland annat denna: Den omätbara människan
  • En annan bok om existentiell psykologi Bara detta liv (Natur och Kultur)
  • Ett annat tips är texter av Simone de Beauvoir Det andra könet. Det beskriver synen på hur man blir det som förväntas av oss genom normer, värderingar och kultur och förebilder. Existentiell kritik också av psykoanalys. På den här sidan kan du få en kort och god introduktion.