Etikettarkiv: normkritik

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Normkritik: Mona Sahlin ÄR framtidens ledare

Det har alltid känts lite tungt i magkänslan kring hur orden och domarna har haglat kring Socialdemokraternas Mona Sahlin. När hon 2007 blev vald till ny partiledare för Sveriges största parti var jag inte helt övertygad om att detta var framtidens melodi och framgångarnas tåg med Sahlin i fronten.

Under det första året fick jag höra många kommentarer och deltog i många samtal om det ändå inte var ett problem att ha henne som ledare och än mer som statsminister! Jag var också en av dem som vädrade mina tankar. Jag var också en av dem som tyckte att hennes framtoning inte var tillräcklig för mig för att känna tillit till hennes kapacitet. Jag var också en av dem, och detta skäms jag för, som tyckte hennes röst och sätt att prata var ett av dom största problemen. Jag var också orolig för hennes brister i sin privatekonomi – då på 90talet. Jag hade helt klart, på många punkter, dömt henne hårdare än någon annan man i hennes position som jag konfronterats med som statsministerkandidat.

För helt ärligt – har inte Fredrik Reinfelt något lite hundlikt med sina ögon som får en att tänka på en inte så klok Cavallier King Charles? När han sedan använder hittipå-ord och förvränger meningar så får det mig att dra åt mig öronen. Dessutom – vad vet vi om hans privata brister? Åtminstone jag har läst hans mycket tvivelaktiga människosyn i en bok från tidigare liv.  Och den där hästsvansen på finansminister Borg – är det bara jag som inte känner en viss tveksamhet att en tvättäkta akademikernörd med troligtvis som sådan har bristande verklighetskoll har hand om våra finanser?

Eller för den delen Göran Perssons bufflighet som ibland verkade komma fram som charm eller pondus – det var väl bara hybris och tecken på en riktigt dålig medarbetare och lagspelare? Allt detta har inte legat dem i faten och har framför allt inte varit något som vi utan problem eller förbehållsamhet har luftat och vädrat med varandra. Nej, tvärt om har vi valt att se andra kvaliteter först och på något sätt låtit dem ha sina egenheter och fått vår blinda tillit till deras ledarförmåga och politikerduglighet.

Jag tror att det är dags att syna det här för fler personer. Och jag vill säga det att jag har helt lagt bort alla mina tvivel på Mona som statsminister. Hon är minst lika mycket fullblodspolitiker och har säkert med sin oerhört gedigna erfarenhet av politiskt ledarskap efter alla år i toppolitiken all den förmåga som behövs för att leda Sverige rätt. Jag tittar hellre på den politik och de politiska förslag som läggs fram än att stirra på personliga egenskaper.

Den tid då vi gjorde det måtte vara över! Jag hoppas att du som läser detta själv vågar syna dina egna domar och bevekelsegrunder i sömmarna. Är du så opåverkad av en kvinnas yttre och framtonig när det kommer till makt på samma sätt som du reagerar på en man med makt? Är du en av dem som med normen i ryggen tycker kvinnor skall bevisa sig först innan de förtjänar förtroende för sina ledaregenskaper 0ch att män har förtroendet på en gång? Ta dig en funderare så skall du se att det blir något helt annat att lyssna på Mona i fortsättningen!

För mig känns det helt rätt att välja att ställa mig bakom Mona. Och hennes tidigare affärer – ja, det gör henne bara mänskligare och mer trovärdig som ledare. Hon har visat mig ödmjukhet och hon har visat mig att alla är värda en andra chans. Mona är en framtidsledare!