Etikettarkiv: offentlighetsprincipen

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.