Etikettarkiv: samhälle

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Centerpartiet offrar tradition och väljare mot regeringsenighet

Vilket krav har ett parti att vara trogen sin egen tradition? Vilket krav har vi på att ett parti ska ha relevans för sin samtid? Detta är den eviga spänningen för varje politisk partigemenskap, för samfund och för förbund. Ja, för alla gemenskaper som har en väljar eller medlemskår som ger gemensakpen dess själva existensberättigande. Inte minst för centerpartiet. Ett parti som var känd för sin kamp för vindkraft och annan förnybar energi och mot kärnkraft.

 

Vinkraftverk på väg till montering
Vinkraftverk på väg till montering

Centerpartiet går nu ut och ändrar sig i kärnkraftsfrågan. Alliansregeringen ska vara enig i frågan kring att investera i ny kärnkraft. Centerpartiet har därmed offrat en av sina starkaste traditioner.

 

Svängningen kom inte som en överaskning och vi har sett tendenserna. Det har lurat i vassen under hela centerpartiets tid med Maud och alliansregeringen. Redan 2007 läkte det ut att centern svängt ifrågan. Olofssons intervju med TT 2007 tolkades som om hon var för kärnkraft. Det lades så att säga in i mellanrummen i hennes ursaga. Dock rättades detta till och centerpariet slog fast:

”Det finns inget behov av mer kärnkraft, de investeringar som nu görs innebär att Sverige troligen kommer att få ett överskott på energi.” (källa: centerpariet)

Maud Olofsson offrar nu en principfråga för centerpartiet, en ryggradskota. Frågan är vad som händer med centerpartiet i framtiden. Men det finns också något förtjänstfullt i Olofssons mod. Hon väljer en enad regeringspolitik och visar att detta är vad centern får betala för regeringsenigheten. I mars lägger nämligen regeringen en energiproposition. Trots Mauds mod väcker det frågan om vad vi ska ha partier till och vilken auktoritet väljarna har. Onekligen vittnas det om att näringslivets s.k. krav var viktigare. Det är allvarlig.

DNs Henrik Brors menar att anledningen är näringslivets påtryckningar och det internationella stödet för ny kärnkraft för klimatets skull. Jag menar att centerpartiet har en hel del att förlora på det här. Traditionen utmanas och deras väljare kan vända dem ryggen. I en undersökning av Synovate 2008 där två av tre centerväljare var emot att bygga kärnkraft. (källla DN 20090205)

Traditionen är hotat, men frågan är om inte centerpartiets svängning visar relevans för samtiden och att en enig regering är viktigare? Nu får framtiden visa om väljare väljer trohet mot (m), (kd) och (fp) eller om de sätter sin traditionella hjärtefråga främst.

Välfärden är hotad. Den etiska medvetenheten behöver återupprättas

bild-825Alliansregeringen behöver se till att skapa ett humanare Sverige. Vi behöver ett samhälle vars attityd bär upp välfärdstanken. Den svenska välfärden kom till i en tid då människor ansågs vara olika, där rika utnyttjade den fattige och där de som redan hade tog för sig på den mindre resursstarka människans bekostnad. Det var också en tid då tillgången till gemensamma samhällsresurser på lika villkor var ytterst begränsad. I detta sammanhang växte den svenska välfärden upp. Den byggde på en klar etisk medvetenhet om att vi behöver varandra, där vi arbetar för varandra och där de som har lite mer ger till dem som har mindre.  Vi behöver återuppbygga ett humant Sverige. Vi behöver återupprätta människovärdet. En artikel på Broderskap skriver Jonas Magnusson, ordförande broderskapsgruppen Jönköping, i sin kritik mot alliansregeringen men också som ett inlägg om broderskaps etiska grundhållning.

Den kristendom vi vill stå för har sin utgångspunkt i att se varje människa. Att inte bunta ihop. Att inte sätta etiketter som stämplar. Att inte dela in människor i onda och goda. Att alltid ge alla människor nya chanser till utveckling.”

Magnusson har helt rätt och det är skönt att någon inom politiken står för en tydlig etik. Det han visar på är en etisk medvetenhet som alliansregeringen saknar. Också den medvetenheten att välfärden bygger på etik. Etik bygger på antaganden om världen och på normer som man tar för sant. Välfärdens fundamentala etik bör vara att vi vill att människor har lika rätt och lika möjlighet till att

  • ·      Får utbildning
  • ·      Sjukvård
  • ·      Mat på bordet
  • ·      Behandlas lika
  • ·      Få en andra chans
  • ·      Bidra med en del av sitt eget för att välfärden ska fungera

Själva grundstommen är en vacker tanke som säger: när du faller så står jag, när du ropar så svarar jag, när du gråter så tröstar jag. När jag faller så stöttar du, när jag söker så finns du där och när jag sörjer är det din axel jag hittar. Välfärden är en solidaritetsprincip. Den är något att vara enormt stolt över.

Den utmanas nu. Alliansregeringen smyger in tveksamheten och individualitetens egoism in i vår välfärdstanke. Plötsligt blir mitt hus viktigare än ditt, mitt liv mer värt än andras och min rätt viktigare än min medborgeliga skyldighet. Det är också i detta gytter som begrepp som utanförskap kommer in, det är här det sociala trygghetssystemet rubbas i grunden, och det är här man skapar en politik där vi räknar med att alla inte har samma möjligheter och där vi behöver en grupp medborgare som lever lite sämre än oss andra. Det anses bra för tillväxten. Men det är en skam för Sverige och för den ryggrad som vi en gång hade. Den svenska välfärdsmodellen. 

Vi behöver återupprätta människovärdet. Vi behöver återerövra den etiska grundhållning som kan försvara vårt välfärdssamhälle. Vi behöver ta oss en funderar på vad vår individualism får för samhälleliga konsekvenser. Den som är lat är inte den som har svårt att gå till jobbet. Den lata är den som inte orkar tänka på någon annan än sig själv!

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!