Etikettarkiv: skam

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

Annonser

Att prata om det: om den tillit som brast och skammen som kom

Under en veckas tid har det gått upp för mig att det pågått och pågår en rörelse på nätet. Det startade som ett kvitter mellan vänner. Ett samtal om gråzoner om var gränserna går för samliv och för vad som är sagt och underförstått. Ett kvitter som sätter en hashtag i rullning och satte igång en stor och stark våg av behov av att få delta i samtalet och att få prata om det.

Löften

Johanna Koljonen kände kanske inte till den roll hon har hos många som en förebild för att tala om livet så som det är. Hon kunde kanske inte förutse den kraft det ligger i att just hon tog ordet och gjorde det till ett samtal om det som är så viktigt. Så viktigt att det nu är ett alldeles eget just nu pågående samtal om våra gränser, om händelser som fick världen att ändra färg, om våra ordlösa kommunikationer, om våra tolkningar av det osagda sagda och om när vår tillit brast.

Det handlar också om när det sagda och löften som vi gav till varandra bröts och blev något annat. En tolkning som fick företräde. En alldeles egen tolkning utifrån en självisk drift och kanske också en förvriden tro till en norm som hos vissa är levande men hos andra är stendöd. Den norm om att kvinnor tar emot och ger sin kropp och om att män tar och tar och vet själva just när det fås.

Tilliten

Under en vecka har jag läst och levt med i de berättelser och kommentarer som finns på bloggen prataomdet.se . Det finns så mycket som känns igen och så mycket som jag bara har fasats över. Under ett par dagar har det gripit tag i mig och bara gjort ont. Det gör ont att läsa om hur vi är mot varandra. Om hur drift kan bli så fel. Men det finns också väldigt mycket värme och medmänsklighet. Det är nog just det som får detta att bli en alldeles sällsynt rörelse. Det växer en tillit mellan dem som delar och kommunicerar. Mellan dem som för samtalet om när en annan tillit brast och som tillsammans kan knyta ett annat slags band runt det som var sviket. Det är djupt helande oss människor emellan att få dela. Att helt enkelt få prata om det.

Det finns nämligen en tråd igenom alla våra berättelser från gråzonen och om livet där vi både tagit för oss för mycket eller gett för mycket, både från män och från kvinnor. Det är berättelserna om hur vi lagt vår tillit i en annans famn eller hos en annans ansvar och därifrån blivit bestulna på den. Det är också berättelser om den förvåning och förvirring som uppstår när detta sker. En förlamande förvåning som hindrar oss från att med en reptils snabbhet agera, just i stunden, på varningen om att någon går över gränsen och bryter den tillit man har gett. Där efter kommer skammen.

Skammen

Det finns många som berättar just det: hur de skäms. Förvåning och skam hör ihop. Det är inte alls konstigt att det är så. Det är så det fungerar när vår tillit bryts. När de vi väljer att känna oss trygga med eller när de som vi tror att vi är trygga med visar sig vara dem vi borde ha aktat oss för. Vi skäms för att vi förväntat oss fel saker. I detta fall en förväntan på medmänsklig omtanke. En omtanke som vi socialt förväntar oss av dem vi möter och dem vi bjuder in allra närmast oss. Det är så tillit och skam hör ihop.

Skammen är något som reglerar våra sociala roller mellan varandra. Tillit är ett socialt kitt som skapas genom reglering av relationer och handlingar för att begränsa vad personer kan göra mot varandra (Misztal, 1996). Den tar sig skilda uttryck i olika typer av samhällen. Skam är ett hot mot tilliten till sig själv och till andra och bidrar till att befästa social underordning (Scheff, 1990). Skammen kan lindras av att vi pratar om den. Vi för upp det till ljuset och kan konstatera om det är a) något att på riktigt skämmas för och b) något som vi skall förlåta oss själva för och/eller c) något som egentligen någon annan borde skämmas för. Det är därför, tror jag, som bloggen om berättelser från gråzonen och det fina och delande samtalet som pågår har blivit en rörelse på nätet som helar och som binder upp en tillit som brustit och som får skammen att flyga sin kos.

Så här skriver Odd Lindberg, universitetslektor vid Örebro Universitet om skam.

De olika emotionerna som inryms i termen skam innehåller en skala från känslor av lättare obehag (man rodnar) i vissa sociala situationer och förlägenhet, till mer intensiva former som förnedring och kränkning. Känslor av skam skapas ur känslan av individuell otillräcklighet. Man är betydelselös och en individ som man inte behöver ta på allvar eller uppmärksamma. Skam måste förstås i relation till självets integritet och innebär en exponering av den egna otillräckligheten. De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma /i/.

Odds artikel ”Skammen är det värsta” handlar om mobbning och om den skam som uppstår i de fallen. Teorierna om skam är dock desamma. Han uttrycker det så bra: De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma i. Han skriver vidare om Scheffs teorier om den erkända och den icke erkända skammen. Den första är inte så farlig. Den går att leva med. Den andra kan dock leda till svåra sociala och psykiska konsekvenser. Vad som händer med den icke erkända skammen är att individen förnekar att den hänt. Det är något som känns igen och något som belägger varför det är så viktigt att vi #prataomdet !

Tack

Tack alla ni som pratar om det och som delar tankar om varför det är viktigt! Tack för att ni får oss andra som ännu inte pratat om det att ändå helas och läka. Tack för att vi får bevittna en samtalsrevolution och skjuter normer i sank genom att sätta ljuset på och låter skammen bytas ut till livsmod! Samtalet fortsätter och den är viktig.

Min enda bön är denna: låt oss gå vidare genom att fostra vår döttrar och söner till att med en reptils snabbhet veta att din kropp har sina gränser och andras kroppar har samma gränser! Respekt och tillit!

Boktips:

  • Ilska, skuld och skam: tre sidor av samma mynt. Liv Larsson
  • Skamfilad: om skammens många ansikten och längtan efter liv. Göran Larsson

PS: alla ni som på ett eller annat sätt tycker att någon, kvinna eller man, borde skylla sig själv eller som bagatelliserar och kallar anmälningar som i Assange-fallet för ”dagen efter känslor” önskar jag vore dem som allra mest funderade och läste berättelse efter berättelse. Tänk efter först. Känn efter. Det är inte respekt att sätta sig till doms över en annans röst om kränkning och fälla än hårdare domar. Det är inte respekt. DS.

Några som pratar viktigt och intressant om det:

Mymlan,  Sara Karlsson och en artikel i SvD om hur vi förlorar på att inte prata om det. SVT.se debatt har också flera under feminism. Här är en skriven av journalisten Anna Svensson.