Etikettarkiv: socialdemokraterna

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!

Annonser

In filiorum servicia – nytt jobb med framtiden i sikte

Så har man startat sitt nya förvärvsarbete efter några härliga år som kanslichef för SSU-förbundet. Nu är det skola, skola, skola för mig. Och politik! Det är så roligt. Uppdraget som jag har fått kallas borgarrådssekreterare och är en gammal tjänstebetäckning som bara verkar finnas i Stockholms stadshus – å denna fantastiska byggnad som man bara blir helt såld på.

Verkar kanske inte som om jobbet är så härligt när det direkt börjar skrivas om tegel och murbruk så här när det borde skrivas om vikten av lärande och kunskap för vårt samhälles bestånd – men det går liksom inte att undvika, trots ett roligt, spektakulärt och utmanande jobb. För det är en ynnest att få ta ansvar för barnen från och i ett verk som detta.

För att gå genom stadshuset är som att varje dag få ha en rumslig andakt. En upplevelse av rymd, ljus, assymetri, upptäckarglädje, storhet, närhet, historia, tidlöshet, symbolism, det dunkla och dova och mening. Ja, mening. Ni vet den mening som kommer genom kosten. Det är ren och skär glädje att få strosa genom steniga korridorer eller raskt ta sig genom balustraden ovanför blå hallen. Eller att titta på stenläggningen nedanför mina fönster ut mot Riddarfjärden. Här kan jag verka och värka för barnen. Min inspiration och motivation kommer lätt i detta pampiga, mäktiga och meningsfulla folkets hus.

Som borgarrådssekreterare, ni som undrar, så jobbar man tillsammans med ett borgarråd – eller kommunalråd på kommunsvenska. Och jag jobbar tillsammans med skolborgarrådet Olle Burell. Det är roligt – både att jobba med Olle och med skolfrågorna. Mitt jobb går ut på att se till att Olle kan fullfölja sitt uppdrag som den politiska ledaren över Stockholm stads alla skolor (förskola till gymnasium) , att rätt beslut fattas och att det myndighetsutövande vi har ansvar för görs samt att vi uppfyller de vallöften och satsningar som vi lovat att göra för de medel som blir avsatta till skolan. Och så skall vi skåda in i framtiden och skapa nya och mer goda förutsättningar för framtidens barn och framtidens vuxna.

Mitt jobb innebär också massor med kontakt med utbildningsförvaltningen, skolledare, pedagoger och all personal inom skolans område. Med intresseorganisationer och tjänstesektorn runt omkring. Det handlar om att lyssna in alla utmaningar, hitta potentiella lösningar och sätta mål och sedan försöka tråckla fram den mödosamma och spännande vägen till förändring. Det här handlar massor om ledarskap! Och det kommer bli väldigt roligt.

Och det slår mig att Stockholm är en riktigt stor stad, i svenska mått mätt. Här finns bland annat över 80 000 elever i grundskolan och runt 240 förskolor.De sista uppdelat på 14 stadsdelar. Det finns vidare runt 200 rektorer och av dem kanske lite mer än 100 på friskolor. Det hissnar lite. Kunskapssamling, samordning, prioritering ledning och styrning – det är bara namnet. Stockholm är en stad som växer och utvecklas, och bara blir äldre, så det finns mycket att göra angående skollokaler, segregation, nybyggen, ombyggnad och tillbyggen.

Men allt detta är bara det som är runt omkring det som är viktigast. Det viktigaste är barnen. Enligt barnkonventioner är alla människor under 18 år barn. Så det är barn det handlar om för Olle, mig och våra kollegor och partners. Barn i alla former, i alla storlekar, i alla konstellationer. Barns utmaningar, möjligheter, farhågor och rädslor. Barns rätt till ett gott liv. Ett fullständigt liv. Möjligheternas framtid. I en likvärdig kunskapsmiljö. I en värdebaserad skola.

Allt detta arbetar jag med från vår skolrotel, inte långt från stadshustornet som högt där under kronan har inskriptionen som leder en teolog med glädje i barnens tjänst. Gloria in excelsis Deo.

stockholm-city-hall-stadshuset-stockholm-skyline

Behöver vi inte lite mer uppmuntran oss emellan?

När jag pluggade religionsbeteendevetenskap, en gång för nu 12 år sedan i Göteborg, så studerade vi trosrörelsen och framgångsfaktorerna hos de nya församlingar som växt fram. Bland annat en rörelse som hette Wineyard som hade ett fantastiskt sätt att engagera människor. En rörelse som växte, och växte, och växte. När jag tänker tillbaka på den studien som jag då genomförde så kommer jag ihåg hur tydligt det var att det som var så starkt var den lokala anknytningen, de små grupperna och den starka omsorgen av den som anslöt sig. Man brydde sig, på riktigt, om varandra. Vem vill inte vara med i ett sånt gäng tänker jag? Är inte det alltid en framgångsfaktor – att bry sig och uppmuntra varandra? 

När jag nu, sedan drygt 10 år tillbaka, är en del av arbetarrörelsen så ser jag att det här med att uppmuntra varandra och ha den där mellanmänskliga omsorgen generellt är något som behöver stimuleras.

En kollega till mig träffade nyligen en partikamrat som träffat mig på en valkampanjaktivitet. Han hade sagt att det var trevligt. Min kollega överöste beröm över mig och han frågade: Brukar du också säga det till henne? Min kollega svarade – självklart! Vi är bra på att uppmuntra varandra. Partivännen svarade, det är lite ovanligt – vi borde alla vara bättre på det i partiet. 

Bild

För mig är det här med uppmuntran en självklarhet. Något som jag ser till att göra så ofta jag kan. Idag. Men det har inte alltid varit det. När jag exempelvis var yngre och en ambitiös ordförande för Uppsala studentkår så minns jag situationer då mina medarbetare var arga på mig för att jag tog deras tid för givet, att jag kom in för sent med uppdrag och satte dem under en orimlig tidspress eftersom jag inte brytt mig om att ha koll på allt annat som de hade att göra – eller för den delen deras konstanta arbetssituation. Visst, tempot var högt, vi var unga och ambitiösa – och vad visste vi om proffsigt management? Vi brann och vi andades engagemang! Men sanningen är den att jag inte hade tänkt på att de behövde först min uppmärksamhet och uppmuntran och sedan var det välkommet med att någon gång öka pressen eller krav på leverans. Då bestämde jag mig. Att vara ledare handlar alltid först att få människor att vilja följa dig. Skapa motivation. Skapa kämparlust och engagemang! Se och uppmuntra och du får mer än vad du begärt tillbaka. 

I en ideell rörelse, med både anställd och medlemmar sida vid sida, behöver vi detta så oändligt mycket. Vi behöver uppmuntra varandra i varje del av vår verksamhet. Se de små bidragen bredvid de stora och uppenbara genombrotten och krafttagen. Och se fler – inte bara de som står främst. 

Kollegan min, som berättade om mötet med vår partikamrat där vårt sätt att uppmuntra och berömma varandra kom på tal, är en av de hårdast arbetande på mitt jobb. Med nit och flit för hon SSU framåt med värme, ambition och entusiasm. Som så många av de andra som jag har ynnesten att arbeta tillsammans med. Och jag vill så gärna och så ofta uppmuntra det och SE det. Att hon berättar om mötet med partivännen för mig är ett kvitto på det som gör mig stolt. Jag hoppas att vi kan inspirera fler att följa med i det tåget. Det som handlar om att peppa och uppmuntra all tid och engagemang som läggs på vår gemensamma rörelse. 

Så kamrat – se dig omkring. Vem i rörelsen vill du överösa med uppmuntran idag? Stort som smått – berätta allt det där goa som du ibland tänker på om din nästa. Berätta vad hen betyder för ditt engagemang. Berätta så skapar vi storyn om en arbetarrörelse som precis som en växande trosrörelse fattat det där med vikten av omtanke om varandra. För då kommer vi växa, och växa, och växa…

 

 

Finns det good enough valrörelsearbetare?

Det är otroligt gott att få lov att vara en del av valrörelseapparaten. Om man som jag jobbar för en organisation som går till val så är det mycket med valet. Om man som jag också står på en kommunlista och har ambitioner för egen del så blir det som grädde på moset. Bara mer och bättre! Men ibland kan jag ändå tänka att man borde göra ändå lite mer. Men så rannsakar jag mig och ser att nivån inte är att skämmas för. Att vara en good enough valarbetare är lika viktig i dessa veckor som att vara en good enough mamma/vän och partner. Det är antalet personer vi är som valarbetar som är det allra viktigaste – eller hur?

Bild

Jag kan konstatera att min slutspurtsvecka ser ut så här:

Ständigt: valarbeta på nätet med uppdateringar, bloggar, uppmaningar och delningar. Allt för att uppmärksamma för Dig att det är dags att rösta och dags att vända trenden i Europa. Har också svidat om till Sossejacka vilket känns riktigt bra i tunnelbanan och på pendeln eller på promenad med hunden. Många uppskattar sossarna och det som vi går till val på.

Under dagarna: arbete för SSUs förbundsexpedition för att stödja de medarbetare och förtroendevalda som är på turné samt förbereda inför utvärdering och omladdning inför nästa valrörelse och vara en tillgänglig och bra chef.

Under kvällarna och tidig morgon: valarbeta tillsammans och för Socialdemokraterna i Huddinge, bland annat affischera, administrera valarbetarportalen, möta väljare som på väg till jobbet och påväg därifrån och när tillfälle också ges: dörrknacka. Där emellan coacha den i vardagsrummet nystartade SSU-klubben. Vilket bara är en ynnest att få lov att göra. Unga människors engagemang är så fantastiskt!

Någongång ska det också levas ett helt vanligt familjeliv, och det gör vi så klart. Jag skrattar och umgås också med härliga kollegor, lunchar på nya ställen, grattar svärfar på födelsedagen och springer en och annan hälsorunda med vovven. Allt som inte är valrörelse sker lite med ena ögat ständigt på telefonens olika appar. Valrörelse är verkligen ett tillstånd som man andas och lever mitt i vardagen och livet. Vilken energi det ger!

Det bästa av allt är att vi får göra det igen om några månader.Och då höjer vi temperaturen ytterligare.

PS: glöm inte att rösta! #neverforgettovote www.neverforgettovote.com

Nyanser av vitt – en rapport om verkligheten

Socialdemokraterna samlas snart för sitt högsta beslutande organ: Partikongressen. SSU går ut och visar på verkligheten. För att vara ett parti där alla skall med så behöver man tänka om angående de ledande positionerna och angående representationen i de beslutande salongerna.

Vem kan ta snacket om ”framtidsparti” på allvar när de socialdemokratiska kongressdelegationerna från Sveriges två största städer lika gärna kunde vara på väg till konvent med USA:s republikaner? (Eric Sundström, Dagens arena)

SSU går idag ut med en rapport: Fyra nyanser av vitt, som kraftigt kritiserar och starkt belyser den dominerande vithet som finns på ledande poster inom socialdemokratin.

Hur representationen i den socialdemokratiska toppen ser ut är
en fråga som måste debatteras, och som i grunden handlar om bristen på engagemang för antirasistiskt arbete. (Devrim Mavi, debattör)

Det är en demokratisk skyldighet att se till att de med makt att rösta och plädera är representativa för samhällets hela befolkningsbild. Det är viktigt att det på en framtidskongress som den som Socialdemokraterna samlar till i april finns unga, gamla, män, kvinnor. Utbildade, bildade, självlärda, lärda, hantverkare, svetsare, sköterskan och ensamstående hen, flerbarnsföräldern och den enastående. Mörk, ljus, hetro, homo, bi, q, troende, atieist, muslim, kristen, den andlige, den spirituella, naturnörden och ecobonden. Den kapitalistfrämjande,  den marxistinspirerade, ”det-var-bättre-förr-sossen” och ”framtiden-stavas-jämställdhet-sossen” och de högljudda, de tystlåtna, de snabbtänkta, de avvaktande.

Det räcker inte att se klass. Man måste också se kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Och inte minst så måste vi i socialdemokratin se att vi inte är i takt med vår egen samtid. (Mona Sahlin)

Min poäng: i en representativ demokrati skapar man strukturer i sina rum av makt för att alla sorters människor skall finnas med en röst. Det finns så klart oändliga varianter på människor – men några samhällsgrupper är åtminstone väldigt viktiga att de inte åsidosetts. Dessa grupper är de som kategoriseras i kön, etnicitet, sexualitet, ålder och faktiskt också livsåskådning.

SSU har tagit fram en utmärkt rapport. Många viktiga röster hörs i den. Många tydliga skriande siffror ger partikongressen en uppmaning. Byt enfald mot mångfald!

Det är nödvändigt att räkna huvuden nu, säger Devrim Mavi i rapporten. Precis på samma sätt som när vi räknade varannan damernas.

Sverige behöver bli medvetna om vithetens alla fördelar. Så även internt inom det parti som allra tydligast vill vara dem som står på barikaderna och slåss för jämlikhet, solidaritet och frihet!

Bild

Ett tydligt antirasistiskt parti

I dessa dagar av glidning på skalan av vad som är bekvämt att höra av en svensk minister och om en regerings sanktionerande av vardagsrasism så vill jag önska att socialdemokraterna på stundande partikongress uttalar följande tydligt: S är ett antirasistiskt parti!

Jag vet att socialdemokraterna är det i fråga om sina grundvärderingar. S skapar politik på grunderna frihet, jämlikhet och solidaritet, där människans lika värde är okränkbart. Men det är en sak att säga så, det är en annan sak att verka så. I praktiken.

Med antirasism är det på samma vis som det är med feminism. Man kan vara det i teorin men ändå i praktiken inte kunna hjälpa sig själv när man i sina handlingar inte tjänar i jämställdhetens eller jämlikhetens syfte.

I feminismen gör man analysen att det finns strukturer i samhället där kvinnan är förfördelad och inte åtnjuter samma privillegier och status som mannen. På arbetsmarknaden ser vi exempelvis hur kvinnor har lägre löner. Vi ser hur kvinnor än idag arbetar fler timmar i hemmen och vi ser hur kvinnor fortfarande tar större ansvar för våra gemensamma barn.

I antirasismen gör man analysen att det finns strukturer i samhället som gör att graden av vithet avgör dina möjligheter att lyckas och skapa dig ett gott liv i Sverige. På arbetsmarknaden manifesteras detta på sådant sätt att det är en nackdel att ha ett namn som ”klingar osvenskt” eller att ju mörkare du är i din hudton ju svårare är det att få ett arbete, åtnjuta förtroende eller väljas till förtroenden.

Inom svensk migrationspolitik, från SD och borgeligt håll, hörs dessutom skrämmande rasistiska åsikter a la Billström som bland annat målar ut dem med mindre vitt skinn än honom till bärare av ett skuggsamhälle. Det går också att läsa hur Moderaterna öppnar upp och gör åsikter som inte är antirasistiska – utan tvärt om befäster och stärker rasistiska strukturer i vårt samhälle – rumsrena. Den svenska flyktingdebatten är på en glidande skala där sådant som var otänkbart att säga för 10 år sedan nu sägs utan att merparten av väljare så mycket som höjer ett ögonbryn av avsmak och förvåning. Att SD har runt 10 % av väljarkårens stöd är ett tydligt och skrämmande indicium.

Ett exempel på vårt nya hårdare klimat är frågan i Agenda vid partiledardebatten: ”hur mycket invandring tål Sverige”? Den rätta frågan i ett antirasistiskt samhälle borde ha varit: ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Även i övrig media kan vi se hur det offentliga samtalet glider mot mer acceptans av strukturer som främjar den vite och som missgynnar dem som är mindre ljus. Ett sådant samhälle och en sådan utveckling måste stävjas och röster måste höras högt!

Tack och lov finns röster från exempelvis Khemiris som kan vara en nystart för samtal om antirasism i vårt land. Hans brev till Beatrice Ask kommer gå till mediehistorien, hoppas jag, som ett av de snabbast spridda på sociala medier 2013. Det talar sitt tydliga språk om att det finns hopp i den svenska folksjälen om vad som är rumsrent och inte!

Jag hoppas att socialdemokraterna på sin partikongress i april 2013 tydligt visar att S är ett antirasistisk parti, som i regeringsställning med tydlighet skulle bekämpa varje tillstymmelse till befästande och främjande av dessa strukturer.

I boken ”Feminism utan gränser” skriver Chandra Talpade Mohanty sin vision för samhället. Hon menar att ett gemensamt strategiskt arbete behövs. Här följer en mening som på ett utmärkt sätt sammanfattar också min uppmaning till Socialdemokratiska partikongressen. Låt oss uttala en tydlig S-antirasistisk princip! Sverige behöver påminnas om dem.

/…/att antirasistiska, feministiska och demokratiska principer läggs till grund för
människors delaktighet och relationalitet, vilket fodrar arbete på många fronter
och i många olika kollektiv för att organisera ett motstånd mot förtryckande
strukturer.

(citat hämtat från bloggen Rebella)

I min soffa känns barnfattigdom långt borta

20121029-083528.jpg

Här sitter jag och ammar, läser DN och SvD, tittar på play och gör lite jobb. Här ligger jag för att vila. Och här bygger Hugo sina kojor!

Hemma i hemmets hjärta. Det är ovärderligt att få ha ett hem, en skön soffa och mat i kylen. Verklighetskontrollen ger att det inte är självklarhet.

Det finns hem där man inte har en soffa att sitta i, där hemmet är lika stort som vårt vardagsrum fast de är lika stor familj som vår. Att ha rum för rekreation är ingen självklarhet. Det finns de som inte har teknik som gör att de kan följa populärkulturen. Och att ha dagstidning: en lyx som ställs mot julklappar.

Det finns de barnfamiljshem som inte har mat i kylen utan behöver snåla fast vi bor i Sverige – ett av världens rikaste länder.

13% av Sveriges barn lever i en fattigdom som påminner om detta. Det är alldeles för många. Rädda barnen rapporterar att antalet fattiga barn ökar stadigt sedan 2007. Det var då sådana som jag fick mer pengar i min plånbok.

Jag betalar gärna mer i skatt för att vi ska kunna erbjuda mer jobb, jämlikare skola och fritid och omställningsstöd till dessa familjer. Jag behöver inte ha råd med två dagstidningar.

Nyss hörde vi också hur folk som vuxit upp i riktigt skrala omständigheter skäms för det. Skammen i att inte ha pengar är en skam som inte ska finnas. Det är snarare de med makt som skall skämmas till handling. Vårt ansvar är att lyssna på röster om fattigdomens Sverige och ta till oss undersökningar och rapporter. Och varje gång rapporter om barnfattigdom i Sverige relativiseras och undermineras ska vi höja våra röster högre. I vårt land ökar klyftorna och det är inte rättvist. Sverige – vi kan bättre!

Vad är din affärsplan?

Ordet för dagen måste vara affärsplan. Vad är egentligen en affärsplan, kan man använda det begreppet i andra verksamheter än inom företag, och hur kan man uttrycka vägriktning och mål för några med visioner för ett helt samhälle?

Den 23:e september skrev socialdemokraterna på DN debatt om deras plan för Sverige. Rubriksättningen blev ”Vi presenterar en ny affärsplan för Sverige” och därmed var debatten igång – inte om innehållet om hur vi skall få Sverige på fötter utan på valet av ordet Affärsplan. Detta ord får många internt inom S att rasa. Varför? Troligtvis av rädsla att S ledning inte förstår att Sverige inte är ett aktiebolag.

Jag anser att detta fokus på ordval är fånig. Jag tycker inte det är ett dugg svårt att Förstå att ordet används i ett metaforiskt syfte och att det är vanskligt att väga in och tolka in för mycket i valet av begrepp. Det rätta är att låta innehållet i texten belysa och skapa ram för tolkning av begreppet.

Men det är klart, precisa uttryck är viktiga för politiker idag. Allt är kommunikation och språket hanteras allt som oftast bokstavligt. Politisk kommunikation kommer undan med begrepp utan att ha teckning. Se bara på moderaternas användning av ord som frihet, solidaritet och arbetarparti.

20120924-202026.jpg Här hemma liknar vi ofta vårt familjeliv med livet i ett företag. Vi kallar varandra för olika befattningstitlar, vi skojar om att vi förhandlar med facket och att den äldsta av våra barn är skyddsombudet. Vi menar inte mer med detta än att det är ett sätt att skämtsamt närma sig samtalet om hur vi vill att beslut skall fattas här hemma, hur ekonomiska överväganden skall göras och samtal om vem som har ansvar för vad. Inte sällan blir det då ner begripligt med hjälp av terminologin från affärsvärlden. Men ingen av oss drister oss att tro att vi är ett kyligt aktiebolag vars syfte är vinst.

Nej vår affärsplan syftar till något helt annan. Så här skulle vår affärsplan kunna låta:
Familjen C vill skapa mer kärlek i världen, fostra goda gladeligen skattebetalande medborgare, konsumera hållbart för en värld att leva i också för kommande generationer och värna och verka för att alla våra aktiviteter präglas av jämställdhet. Vidare skulle det kunna stå något om hur vi mäter att vi uppfyller våra drömmar och önskemål, vilka riskfaktorer som finns just i våra liv och kanske något om hur vi belönar våra familjemedlemmar.

Självklart, tänker jag, förstår ni att vi inte är ett aktiebolag och inte heller en kylig ledning som skulle sparka ut medarbetare/varandra om man inte levererade. Nej, det första i vår affärsplan är att skapa mer kärlek i världen. Det betyder att leva med förlåtelsen och den kärleksfulla blicken på medmänniskan i centrum.

På samma sätt läser åtminstone jag s ledningens debattartikel. Det enda som saknas i den är väl mer om jämställdhet och hållbar utveckling. Möjligtvis ryms det inom begreppet hållbar frihet. Jag tycker inte att det är en så dum affärsplan för Sverige och jag förstår vad de menar. Jag är inte heller ett dugg orolig för att de inte skulle veta vad de håller på med. De satsar mot regeringsskifte 2014. Det står helt klart.

Vi prioriterar jobb, kunskap och stärkt konkurrenskraft. Så skapas förutsättningar för framgång, välstånd och en hållbar frihet för var och en av oss.

Frågar du mig? Gabriella är mitt val

Gabriella Granditsky Svensson. Det är mitt val till borgarråd i Stockholm nu när Carin Jämtin har lämnat sin plats till förfogande. Gabriella Granditsky Svensson är helt rätt för Stockholm, för framtiden och för socialdemokraterna.

Gabriella har det där som man söker efter i en ledare på 10-talet. Vi söker en ledare som kan formulera vår politik som kan säga vad hon vill, som kan driva progressiv politik, som vågar utmana våra liv i bekväma boxar för att kunna skapa ett hållbart, trovärdigt och jämlikt samhälle. Som vet vad frihet och solidaritet betyder. Som förstår att det handlar om ansvar och mod att våga ha ansvar för varandra. Gabriella är också ung, smart och ödmjuk. Hon vågar ta i och vågar utmana rådande hegemonier. Hon kommer, jag lovar, vara synlig på gator och torg och göra det bästa hon kan för att ge medborgarna en riktigt trovärdig röst för vad Stockholm och Sverige behöver. Ett bästa som kommer räcka hela vägen mot ett solidariskt, ekonomiskt välmående och jämlikt Stockholm!

Gabriella kommer också att bli en god ledare och chef. Hon har kvaliteter som behövs för att klara också det. För visst är det så att politikens innehåll och integritet är ett viktigt ben för en ledande politiker, men det andra viktiga benet är ledarskapet för att leda en organisation som skall kunna förverkliga de visioner och de strategier som dras upp för framtiden. För att göra det behöver man ett tydligt ledarskap med klara mål och en chef med ett stort människohjärta och som kan att vårda sina relationer. Det är så man kan göra verklighet av sina politiska visioner. Genom sina medarbetare och genom sina medlemmar och väljare. I Gabriella har vi den förebilden.

Gabriella är mitt val. Så enkelt är det.

Läs hennes egna tankar och visioner: Vi måste bygga ett bättre Stockholm

Fler länkar:

Nyheter och artiklar om Gabriella:

Delat ledarskap: ett helt ledarskap

Jag tror på delat ledarskap. I alla dess former. Vad är det för en tanke att vi behöver vara ensamma på topparna? Delat ledarskap är också ett delat ansvar. Om vi delar ansvar så behöver vi också tänka tillsammans, formulera tillsammans och öva på tillit och förtroende tillsammans. Det är bra saker som gör gott med organisationer. Det delade ledarskapet är också ett dubbelt ledarskap. Man får mer av allt möjligt. Mer ledarskap i två personer, mer resurser i två företrädare, fler tankar, angrepp och förhoppningsvis klokare beslut. Ett delat ledarskap är nog ett helt ledarskap.

Jag vill se två partiledare för socialdemokraterna i framtiden. Jag vill se två ordföranden som tillsammans utgör ledarskapet. Jag vill att de var och en får titulera sig partiledare. Jag vill komma så nära ett helt delat ledarskap som möjligt. Jag kan tänka mig att kompromissa på punkten med ett delat ledarskap o form av 1 och 2:e ordförande. Men jag vill helst ha ett helt delat ledarskap.

Jag vill se en man och en kvinna. Båda relativt unga. Inom socialdemokratin är det runt 40 år. Jag vill att de har bred erfarenhet och jag vill att minst en av dem inte är skolad traditionellt inom socialdemokratin och SSU. De behöver inte ha en facklig profil och jag vill att de ska vara personer som brinner för jämställdhet, hållbarhet, grön tillväxt, mångkultur och välfärd – allt i en tappning som inspirerar mot år 2015.

Jag önskar också att vi får ett ledarskap som är ett ledarskap för vår organisation och som vågar säga att nu mina vänner så skall vi kämpa för att  socialdemokratin ska vara en välkomnande folkrörelse och gemenskap. Nu skall vi bli riktigt bra, i alla led, på att välkomna dem som vill engagera sig med oss för ett bättre samhälle. Nu skall vi i våra distrikt få igång samtal och diskussioner och skapa många politiska verkstäder och tankesmedjor. Vi skall inspirera till nätverkande och vi skall göra upp med stela strukturer och bråka med oss själva där byråkratin har fått skapa cement runt vårt engagemang. Jag vill se ett ledarskap som inspirerar till förnyelse i tanke, ord och handling. Ja – en parafras på förnyelsens kraft i förlåtelsen. Låt oss bygga ett ledarskap som får vårt land att släppa fram dem vars röst inte ännu hörs och vars tanke ännu inte är representerad inom ramen för våra tankar och vår ideologi.

Jag vill se ett delat ledarskap: ett helt och delaktigt ledarskap som smittar.

Andra som har tankar om delat ledarskap: Ulf Bjereld, Gudrun Schyman och Aron Etzler om delat ledarskap på Sveriges Radio, Karin Långström Vinge har tankar om delat ledarskap. Röda Berget vet vad som krävs för ett gott ledarskap inom den ideella världen. Den värld som vi trots allt som politiskt parti befinner oss i organisatoriskt.