Etikettarkiv: Svenska kyrkan

När samtal är meningsskapande. Ett sätt att vara kyrka i vår samtid är att prata med och inte till varandra.

En varm kram i vapenhuset. Ett stort leende och ett uppriktigt tack. Allt kändes så meningsfullt. Tiden gick lite långsammare och trots sorlet från mängden av folk så var det som om det bara var hon och jag där. Jag förstod att våra samtal hade gjort stor skillnad. Det kändes omvälvande och lite oväntat. Jag hade lärt känna henne som en så barsk dam. Men mest av allt gjorde det mig stolt över vad vi hade lyckats med tillsammans. Vi hade skapat ny mening.

I dessa kyrkovalstider (17 september är det dags) så vill jag passa på att då och då berätta om vad kyrka är för mig. Det här är en berättelse om samtal om livet och kyrkan – och vem som ska få bestämma ramarna för det.

Kvinnan som jag omfamnade i vapenhuset hade gått i en samtalsgrupp som jag var gruppledare för. Samtalen hade handlat om kristen tro och frågorna som ställts var om det var relevant med tro och hur man skulle förhålla sig till kristen lära i vår samtid. Det var några av de bästa gruppsamtal som jag fått vara med om. Människor kom nära varandra. Det fanns inga enkla svar men många frågor som förde oss framåt. Personer fick berätta för andra om deras livsresa. Om saker som var betydelsefulla för dem. Om institutioner som gått för långt. Om människor som funnits för dem. Tvekan blev till visshet. Agitationer blev till ståndpunkter. Ståndpunkter utan taggar.

Kvinnan som omfamnade mig hade blivit en av församlingens kyrkvärdar efter nästan 40 år av ilska mot kyrkan. Ilska över den dogmatiska konfirmationsundervisning som hon lidit av. Ilskan över skulden som påfördes av hennes ungdoms församlingspräst i Bohuslän. Men också ilska över att hon såg att andra hade tillgång till en annan relation till kyrkan och en varmare tro, som för henne hade blivit så omöjlig.

När vi sågs i vår samtalsgrupp var hon en av de som rantade mest över religiösa människor och kyrkligt inre liv. Hon avskydde nästan allt och sökte på något sätt upprättelse. Hon var djupt kritisk och arg på en del av kyrkans ståndpunkter. De allra flesta, för att inte säga alla, var inte officiella ståndpunkter, utan sådana som hon berörts av i mötet med individer i kyrkan. Många i hennes ungdom.

Där fanns kvinnoprästmotståndet som ekade i våra trakter, patriarkatet och dess strukturer som följer naturligt med det. Här fanns minnen av schartauanernas jakt på nöjen, den pryglande uppstramningen i rent och snyggt hemma på helgdagen och ilskan mot att människor kunde låta sig luras in i tro. Jag satt och lyssnade och ställde ibland frågor. Oftast fanns de andra där och gav sin bild och sina andra perspektiv på det där med tro och relation till något annat men ändå så essentiellt och verkligt nära. Det där med värmen och kärleken mellan människor, mellan en person och hennes tro på Gud. Och en kyrka som stod emellan.

Kursen fortgick och vi betade av ämnena för träffarna som ibland passade väl, ibland var något skeva. Alla längtade vi till att vi skulle få prata om vad våra huvuden hade varit fulla av sedan sist. Vi sågs så en gång i veckan, i tio veckor. En helg var vi på kurs tillsammans och diskuterade olika frågor livligt. Gruppen hade en otrolig spridning i ålder. Där fanns en ung tjej som var 23 och en dam på 86. Och så allt där emellan. Mest kvinnor, men en mix av erfarenheter och bakgrund. Det var vi som mötte varandra den hösten.

När mer än hälften av kursen hade gått så sa hon plötsligt, bara så där, att hon fått en tro. Hon hade gjort sig av med alla sina förbehåll och lagt oförrätterna åt sidan. Hon ville inte leva med bitterhet. Hon ville välja sitt liv och något annat. Hon fullkomligen lös. Hon var liksom friad från ok och framför allt från sin ilska och misstänksamhet. Antagligen hade hon också vunnit något. En självrespekt. Hon hade fått en integritet om sig. Troligtvis hade hon släppt fokus på sådant hon inte kunde påverka och börjat fylla sitt eget liv med den mening som hon själv trodde på. Emancipation när den är som vackrast.

Kursen avslutades och omfamningen i vapenhuset kom något år efter att vi lämnat gruppen. Jag hade fortsatt med andra samtalsgrupper, men också varit upptagen med mina studier. Jag var alltid så glad att få träffa henne även om det var sällan. Hon bar det där korset i kyrkan med en air av något självvalt och jämlikt. En befriad själ.

*

Jag tänker några saker om ovanstående. Man väljer inte alltid sin (konfirmations)präst. Prästkollegiet är också inte sällan mycket pratsamma personer som missbedömt lyssnandets kraft. Jag förstår det så väl, för jag själv blir lockad av att få breda ut texten över något teologiskt när den sällsamma chansen kommer. Men vem vill lyssna till det där när man själv inte vet vad eller om man ska tro? Eller om man tror på att tro.

Ungas samtal om tro och liv sker i en känslig tid i deras liv. Är det inte dags för kyrkan att fundera på den rådande normen om att dessa samtal främst hör ungdomen till? Min erfarenhet är att samtalen om livet tillsammans, tron på vår uppgift här i världen och kärleken som håller oss samman är ett livslångt behov. I olika tider av våra liv har samtalen olika tyngd och innebörd. Men vi behöver dessa samtal. De kan förändra vårt förhållningssätt till sådant som gjort oss illa och på sikt skapa andrum och ge integritet till våra val av livsstil. Inte minst ge oss makt över att välja våra liv och omfamna det sådant det är.

Att sitta så, som jag fick göra i samtalsgrupp tillsammans och lyssna på varandra, det är att vara församling för mig. Det är det närmaste jag har kommit till kyrkans uppgift. I dessa samtal så gör vi allt det som ingår. Vi möts, som vi är, och låter vägen gå oss till mötes. Vi blir de empatiska och omsorgsgivande människor som vi är ämnade att vara. Vi kan vara oss själva. Vi är olika men i gemenskap. Och det är så spännande med alla dessa röster och tankar om liv. Det är fullt meningsfyllt. Och så lämnas var och en till att möta den gud man valt att tro på.

**

Mina studier inom religionspsykologi har handlat om människors sökande efter mening och identitet samt hur det har spelat roll när de drabbats av utmattningssjukdomar. Jag avslutade mina studier till präst för några år sedan för en civil chefs- och ledarkarriär, och lever idag som en kristen medmänniska som försöker leda utifrån mina värderingar som hämtar sin kärna från det kristna kärleksbudskapet. ”Älska din nästa så som dig själv”. Sedan 2009 finns jag i kyrkomötet för socialdemokraterna som ledamot, sedan 2016 som ordförande för organisationsutskottet.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.  (Matt. 7:12, Bibel 2000)

eller som Luther uttryckte det:

Så som du tror, så älskar du – och omvänt. (Martin Luther)

Annonser

Kvinnornas kyrkomöte

Vi lever i en bryttid. Tack och lov för det. Brottet är dock lite segt, och det spricker inte upp så snabbt som man kan önska. Men det förändras! Och kanske är det ett hegemoniskt skifte vi nu får vara med om.

Kyrkomötet år 325 i Nicea beslutade att kvinnan har en själ. Sedan dess har mycket hänt inom kyrkan vad gäller syn på män och kvinnors lika värde. Idag har vi kvinnliga präster i Svenska kyrkan sedan dryga 50 år tillbaka. År 2013 avslutas med att Antje Jackelén är vald till Ärkebiskop, Karin Perers till ordförande för kyrkomötet och Vanja Lundby-Wedin är vald till 1:e ordförande att jämte nämnda ärkebiskop leda kyrkostyrelsen. Folket har talat, kyrkans medlemmar har valt. Det är kvinnornas kyrkomöte 2014-2017.

20131121-131845.jpg

På valsammanträdet för 2014 års kyrkomöte, som var den 20 november 2013, delades en utmärkelse ut. Ärkebiskopens medalj till sådana som gjort framstående insatser för svenska kyrkan. Hilda Lind, församlingspedagogen, chefen, ledaren, grundaren, missionären och kvinnan med internationell solidaritet i blodet, fick den. Hilda är ett lysande exempel på kvinnor som verkar i det fördolda, bakom ambons strålkastarljus, som bär vår kyrka och hennes värde och identitet. En människa som gör när andra pratar om att man borde. Att få vara med i det sammanhang där en sådan människa äras för sina gärningar är djupt inspirerande och en ära i sig själv.

Valmötet fortsatte 21 november 2013, och medlemmen, körsångaren, medmänniskan och ledaren Vanja Lundby-Wedin blev vald till 1:e ordförande för kyrkostyrelsen. Det är stort. Vanja; som vittnat om hur hon i sin vardag leds av sin tro. Vanja; som med sitt sprudlande sätt och karismatiska och kloka manér, med sitt skickliga och beprövade ledarskap, kommer att leda kyrkans styrelse på de stigar som är nödvändiga. Vanja; en människa att både se sig själv i och att se upp till.

Ja, det är kvinnornas tid i kyrkomötet. Nu ser jag fram emot många kvinnliga röster i plena, många systrar som debattörer och förhandlare. Mitt löfte är att jag skall försöka vara en av dem!

Kyrkan och HBTQ

Det handlar om dopet, säger Eva Brunne. – Om vi menar att vi alla är ett i Jesus Kristus, och inte kvarstår som man eller kvinna, så skall vi verka för HBT- certifiering, menar biskopen. Hon har både röster med sig och röster emot sig om detta på kyrkomötet. Men jag tackar för hennes inlägg.

Det verkar som om de flesta förstår att det handlar om människovärdet. Men tyvärr blir det också en fråga om människosyn och vill jag säga fördomar. Är det inte just det som motionen om HBTQ certifiering handlar om? Ja att stävja det samma.

Fördomarna återspeglar sig när debattörerna avlöser varann i fråga om synen och förståelsen av RFSLs arbete, grundvärderingar och sammanhang. Bland annat ställer man sig frågan om RFSLs värderingar lirar med Svenska kyrkan utifrån en analys av den verksamhet som presenteras på deras hemsida. Problemet med inläggen om RFSL är att man uppenbarligen inte lärt känna organisationen, utan dömer efter det man tror sig veta av erbjudanden och snabba svar. Det är att agera utifrån okunskap och det är att ledas av fördomar. Man blir ett eget exempel på det som frågan i sig själv försöker komma åt.

Som upplysning vill jag härmed lägga upp ett utdrag ur RFSLs stadga och visa deras Ändamålsparagraf, för jag tror det är utifrån det kan avgöras om man vill samverka med en annan organisation eller ej. RFSL berättar här lite mer om sig själva, och jag ser att Svenska kyrkan delar inte bara vissa grundläggande värderingar utan har också en organisation här som vill vara till hjälp:

Ur RFSLs stadga och ändamålsparagraf:

  • att verka för ett samhälle präglat av mångfald och respekt för människors olikheter, där alla människor, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, skall ha lika rättigheter och skyldigheter samt lika möjligheter att leva och verka;
  • att till medlem eller annan som på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet, och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, råkat i trångmål lämna befogad hjälp;
  • att främja forskning samt främja och bedriva saklig upplysning om homo- och bisexualitet samt i transfrågor;
  • att främja samarbete och samverkan mellan förbundets medlemsgrupper, dess avdelningar samt ungdomsförbundet;
  • att initiera och upprätthålla kontakter med liknande organisationer i och utanför Sverige.

Som jag ser det är det bra att samarbeta med andra organisationer. Givetvis skall man i samarbetsavtalet diskutera värderingar och om man finner att något behöver gå en viss riktning för att möjliggöra djupare samarbeten så kan man alltid diskutera det. Men att utifrån hur man känner sig själv bedöma att man bara vill umgås med de som är precis lik är absurd. I frågan om kunskap i HBTQ behöver Svenska kyrkan RFSLs kunskap, perspektiv och blick för att förädlas ifråga om att kunna bemöta alla utifrån den dopsyn vi omgärdas av: vi är alla lika och alla av samma värde.

Som kuriosa klipper jag också här in utdrag ur RFSLs principprogram. Du kyrkliga människa: se de tycker att det finns plats för dig i deras verksamhet!

RFSL är religiöst och partipolitiskt obundet. Detta hindrar dock inte samarbete med, eller avståndstagande från, samfund, partier eller organisationer i sakfrågor. Den religiösa obundenheten ska heller inte leda till att personer med en egen personlig trosuppfattning känner sig mindre välkomna inom RFSL.

I morgon fattas beslut. Låt oss hoppas det blir bifall för HBT certifiering!

Kyrkoherde rev ner applåder

När systern min idag gick procession ner för kyrkogången i Uddevalla kyrka tror jag inte att hon visste vad som väntade henne helt och fullt. Då tänker jag inte på hennes nya jobb som kyrkoherde för det vet jag att hon är ytterst välförberedd och mogen för. Utan jag tänker på det välkomnande som hon fick.

Det var hennes installationsgudstkänst som kyrkoherde idag. Tack vare julen har det dröjt tills nu. Hon har jobbat sedan oktober. Eller ja, i församlingen har hon jobbat i fyra o ett halvt år som kommunister. Allt annat en okänd för församlingen och arbetslaget alltså.

Kanske var det då särskilt roligt att mottagandet blev så särskilt. Kanske också särskilt härligt med tanke på att hon är första kvinnan som kh i Uddevalla pastorat. Här har det varit allt annat än lätt o roligt att vara kvinna och präst. För efter en fullständigt lysande kristocentrisk och kärleksfull predikan med fantastiska ord om hur vi alla behövs och hur våra vägar mot att finna påfyllnad av det vi längtar efter mest av jesus, så rungade en spontan applåd. Sällsamt och synnerligen välförtjänt.

Så Josefine: Syrran du är bäst! För du är både alldeles lysande i din förkunnelse samtidigt som du är så där som folk är mest – samtidigt.

Som den kyrkopolitiker som jag är känns detta härligt att skriva: kyrkoherde rev ner applåder med sin predikan. Det finns hopp om svenska kyrkan. Särskilt stolt att jag då också är släkt med vederbörande.