Etikettarkiv: Tillit

Att vänta. Den existentiella prövningen att gå från rädsla för lidande till tillit till livet

Mycket snart ska vi genomgå det där crescendot som tillhör en graviditet. Idag är det vad som kallas ”beräknad förlossningsdag” (BF). 40 fridfulla veckor har gått. Men här kommer ingen bebis idag.

Att gå här hemma och vänta barn. Det är existentiellt. Att vänta på att kroppen ska ta över. Att kontrollen över livsskedet då ska tillhöra mina muskler. Att ha tillit till att det ska gå bra. Det är existentiellt. Det utmanar mig och jag lär mig av det. För tankar går att kontrollera, men kroppen, den är kopplad till en annan våglängd. Det är livet som har sin gång.

Men att släppa på kontrollen är inte enkelt. Inte heller att erkänna vad som skrämmer. Under de senaste veckorna har jag haft ångest om nätterna över förlossningen och över rädslan för att något ska hända det lilla barn som jag har i magen. Det är inte ovanligt att den oron är stark de sista veckorna, jag känner igen det från mina tre tidigare graviditeter, men den här gången tog det överhanden. Det höll mig klarvaken flera timmar varje natt. Jag lyssnade inåt med skärpa. Lever hon? Är allt som det ska? Jag kände oro inför det som väntade. Kommer vi klara det tillsammans? Nu har jag lärt mig att kontrollera de tankarna. Det krävde ärlighet och koncentration. Och mod. Till att börja med handlade det om att erkänna rädslan och försöka förstå vad den innehöll och betydde för mig. Också när natten var över.

Jag var livrädd för lidande och död. Precis så primitivt och grundläggande. Min kropp regerade med vakenhet. Också ganska naturligt. Om nätterna var känslan att jag var som tryggast när jag var som mest vaken, spänd och alert. Givetvis påverkade detta mina dagar enormt. Sjukt trött och olycklig genomled jag dagarna då jag varit vaken som mest om nätterna. Oron fanns kvar i kroppen som ett minne som tankarna försökte rationalisera och ta bort. Det gjorde ju bara rädslan, och oron, starkare.

Så jag bemödade mig att erkänna rädslan istället. Se den för vad den var. Jag bestämde mig för att sätta ord på den och ringde MVC och därefter förlossningen. De ville att jag skulle åka in på kontroll. Jag åkte in till förlossningen och fick höra på bebisens hjärtljud och fick se hennes rörelser. Allt var bra. De tog också prover på mig för att se att jag inte mådde fysiskt dåligt på grund av någon infektion (var helt slut). Alla värden var superbra och bebisen mådde prima. Mitt fysiska mående hade helt enkelt med min sömnbrist att göra. Och den med min oro över död och lidande.

Därefter grät jag över oron och sorgen. Lät det komma över mig. Ta över mig. Det var lättande och läkande. Jag kunde släppa taget och se rädslan eftersom själva oron blev existentiell och inte rationell. Bebisen mådde ju hur bra som helst! Och ärligt talat, så även min kropp. Men mina tankar mådde inte bra. Och de fick jag försöka ta hand om genom att ge dem uppmärksamhet. Och det lilla jaget där inuti. Hon behövde tröst.

Det positiva med sätta ord på rädslan och känna ut känslan är att den får ett erkännande. Man möter eventuell skam och den får också ett sammanhang och konturer. Man kan förhålla sig till det då. Bli klar liksom. Sortera. Sorgen och rädslan som jag tog ut i förväg hjälpte oss inte att förbereda inför förlossningen. Men att se den hjälpte mig massor. Ja, jag var orolig. Jag var livrädd. Är rädd. Det är ok! Att lämna sig till sitt öde är existentiellt smärtsamt. Jag älskar mina barn och mitt liv så mycket att bara tanken på att något skulle hända…. Det tar musten ur mig. Uppenbarligen. Men lösningen är inte att låta det definiera livet.

Jag kunde lämna orons krampaktiga grepp med det. Acceptera att den fanns där och leva med den istället. Jag behöver inte bekämpa den längre. Bebisen behöver inte oron heller. Hon behövde en mamma som sov. Alla de runt omkring mig behöver den inte. Det är plågsamt att leva bredvid en orolig höggravid kvinna. Vi behövde alla istället tillit och tro. En ny tanke tog över: vi förtjänar att må bra. Jag tror vi föder lättare då.

Jag bestämde mig att min nattliga oro och med den tillkommande ångest skulle hanteras med knep hämtade från KBT efter att jag träffat mina vänner på trettondagen.  Jag vet ju, som den beteendevetare jag är, att kroppens skeende kan jag inte påverka. Men tanken äger jag. En av mina vänner sa till mig, när hon hörde om mina nattliga plågor: ”men så där ska du inte behöva ha det”. Bara så sa hon. Hon hade så rätt. Det var nyckeln och det mantra som jag valde när jag gick och la mig på kvällen. ”Så här ska jag inte behöva ha det. Barnet mår bra, och vi alla kommer må ändå bättre om jag sover gott om nätterna”.

När jag sedan vaknade återigen runt 02 så upprepade jag mitt mantra. Tänkte på min rationella och kloka vän och styrde tankarna till det tröstande och säkra lugnet. Så här ska vi inte behöva ha det. Sov gott. Och jag sov. Dagen därpå vaknade jag till sköna små röster som sjöng ”ja må hon leva” och som kom in med ett stort paket inslaget i teckningar. En skapelse! Jag firade min födelsedag omgiven av värmande vänner och familj. Jag blev ett år äldre och hade bestämt mig. Nu lever vi igenom dessa väntans dagar och låter kroppen få göra sitt. Jag överlämnade kontrollen till livet. Hur jag bemöter det kan jag styra och jag lovade mig själv att bemöta det med tillit, öppenhet och lugn.

Rädslan blev min lejdare och vän. Jag sover gott om nätterna. Tillsammans sitter vi nu här på BF-dagen, jag och rädslan i soffan med hunden vid vår sida och låter oss skrämmas av OA på Netflix istället, med oansenligt mycket frukt som konsumeras och känner hur lilla dockan sparkar där inne. Snart så. Snart så ses vi. Till dess låter vi nuet ha sin gång.

Annonser

Behöver vi inte lite mer uppmuntran oss emellan?

När jag pluggade religionsbeteendevetenskap, en gång för nu 12 år sedan i Göteborg, så studerade vi trosrörelsen och framgångsfaktorerna hos de nya församlingar som växt fram. Bland annat en rörelse som hette Wineyard som hade ett fantastiskt sätt att engagera människor. En rörelse som växte, och växte, och växte. När jag tänker tillbaka på den studien som jag då genomförde så kommer jag ihåg hur tydligt det var att det som var så starkt var den lokala anknytningen, de små grupperna och den starka omsorgen av den som anslöt sig. Man brydde sig, på riktigt, om varandra. Vem vill inte vara med i ett sånt gäng tänker jag? Är inte det alltid en framgångsfaktor – att bry sig och uppmuntra varandra? 

När jag nu, sedan drygt 10 år tillbaka, är en del av arbetarrörelsen så ser jag att det här med att uppmuntra varandra och ha den där mellanmänskliga omsorgen generellt är något som behöver stimuleras.

En kollega till mig träffade nyligen en partikamrat som träffat mig på en valkampanjaktivitet. Han hade sagt att det var trevligt. Min kollega överöste beröm över mig och han frågade: Brukar du också säga det till henne? Min kollega svarade – självklart! Vi är bra på att uppmuntra varandra. Partivännen svarade, det är lite ovanligt – vi borde alla vara bättre på det i partiet. 

Bild

För mig är det här med uppmuntran en självklarhet. Något som jag ser till att göra så ofta jag kan. Idag. Men det har inte alltid varit det. När jag exempelvis var yngre och en ambitiös ordförande för Uppsala studentkår så minns jag situationer då mina medarbetare var arga på mig för att jag tog deras tid för givet, att jag kom in för sent med uppdrag och satte dem under en orimlig tidspress eftersom jag inte brytt mig om att ha koll på allt annat som de hade att göra – eller för den delen deras konstanta arbetssituation. Visst, tempot var högt, vi var unga och ambitiösa – och vad visste vi om proffsigt management? Vi brann och vi andades engagemang! Men sanningen är den att jag inte hade tänkt på att de behövde först min uppmärksamhet och uppmuntran och sedan var det välkommet med att någon gång öka pressen eller krav på leverans. Då bestämde jag mig. Att vara ledare handlar alltid först att få människor att vilja följa dig. Skapa motivation. Skapa kämparlust och engagemang! Se och uppmuntra och du får mer än vad du begärt tillbaka. 

I en ideell rörelse, med både anställd och medlemmar sida vid sida, behöver vi detta så oändligt mycket. Vi behöver uppmuntra varandra i varje del av vår verksamhet. Se de små bidragen bredvid de stora och uppenbara genombrotten och krafttagen. Och se fler – inte bara de som står främst. 

Kollegan min, som berättade om mötet med vår partikamrat där vårt sätt att uppmuntra och berömma varandra kom på tal, är en av de hårdast arbetande på mitt jobb. Med nit och flit för hon SSU framåt med värme, ambition och entusiasm. Som så många av de andra som jag har ynnesten att arbeta tillsammans med. Och jag vill så gärna och så ofta uppmuntra det och SE det. Att hon berättar om mötet med partivännen för mig är ett kvitto på det som gör mig stolt. Jag hoppas att vi kan inspirera fler att följa med i det tåget. Det som handlar om att peppa och uppmuntra all tid och engagemang som läggs på vår gemensamma rörelse. 

Så kamrat – se dig omkring. Vem i rörelsen vill du överösa med uppmuntran idag? Stort som smått – berätta allt det där goa som du ibland tänker på om din nästa. Berätta vad hen betyder för ditt engagemang. Berätta så skapar vi storyn om en arbetarrörelse som precis som en växande trosrörelse fattat det där med vikten av omtanke om varandra. För då kommer vi växa, och växa, och växa…

 

 

Att prata om det: om den tillit som brast och skammen som kom

Under en veckas tid har det gått upp för mig att det pågått och pågår en rörelse på nätet. Det startade som ett kvitter mellan vänner. Ett samtal om gråzoner om var gränserna går för samliv och för vad som är sagt och underförstått. Ett kvitter som sätter en hashtag i rullning och satte igång en stor och stark våg av behov av att få delta i samtalet och att få prata om det.

Löften

Johanna Koljonen kände kanske inte till den roll hon har hos många som en förebild för att tala om livet så som det är. Hon kunde kanske inte förutse den kraft det ligger i att just hon tog ordet och gjorde det till ett samtal om det som är så viktigt. Så viktigt att det nu är ett alldeles eget just nu pågående samtal om våra gränser, om händelser som fick världen att ändra färg, om våra ordlösa kommunikationer, om våra tolkningar av det osagda sagda och om när vår tillit brast.

Det handlar också om när det sagda och löften som vi gav till varandra bröts och blev något annat. En tolkning som fick företräde. En alldeles egen tolkning utifrån en självisk drift och kanske också en förvriden tro till en norm som hos vissa är levande men hos andra är stendöd. Den norm om att kvinnor tar emot och ger sin kropp och om att män tar och tar och vet själva just när det fås.

Tilliten

Under en vecka har jag läst och levt med i de berättelser och kommentarer som finns på bloggen prataomdet.se . Det finns så mycket som känns igen och så mycket som jag bara har fasats över. Under ett par dagar har det gripit tag i mig och bara gjort ont. Det gör ont att läsa om hur vi är mot varandra. Om hur drift kan bli så fel. Men det finns också väldigt mycket värme och medmänsklighet. Det är nog just det som får detta att bli en alldeles sällsynt rörelse. Det växer en tillit mellan dem som delar och kommunicerar. Mellan dem som för samtalet om när en annan tillit brast och som tillsammans kan knyta ett annat slags band runt det som var sviket. Det är djupt helande oss människor emellan att få dela. Att helt enkelt få prata om det.

Det finns nämligen en tråd igenom alla våra berättelser från gråzonen och om livet där vi både tagit för oss för mycket eller gett för mycket, både från män och från kvinnor. Det är berättelserna om hur vi lagt vår tillit i en annans famn eller hos en annans ansvar och därifrån blivit bestulna på den. Det är också berättelser om den förvåning och förvirring som uppstår när detta sker. En förlamande förvåning som hindrar oss från att med en reptils snabbhet agera, just i stunden, på varningen om att någon går över gränsen och bryter den tillit man har gett. Där efter kommer skammen.

Skammen

Det finns många som berättar just det: hur de skäms. Förvåning och skam hör ihop. Det är inte alls konstigt att det är så. Det är så det fungerar när vår tillit bryts. När de vi väljer att känna oss trygga med eller när de som vi tror att vi är trygga med visar sig vara dem vi borde ha aktat oss för. Vi skäms för att vi förväntat oss fel saker. I detta fall en förväntan på medmänsklig omtanke. En omtanke som vi socialt förväntar oss av dem vi möter och dem vi bjuder in allra närmast oss. Det är så tillit och skam hör ihop.

Skammen är något som reglerar våra sociala roller mellan varandra. Tillit är ett socialt kitt som skapas genom reglering av relationer och handlingar för att begränsa vad personer kan göra mot varandra (Misztal, 1996). Den tar sig skilda uttryck i olika typer av samhällen. Skam är ett hot mot tilliten till sig själv och till andra och bidrar till att befästa social underordning (Scheff, 1990). Skammen kan lindras av att vi pratar om den. Vi för upp det till ljuset och kan konstatera om det är a) något att på riktigt skämmas för och b) något som vi skall förlåta oss själva för och/eller c) något som egentligen någon annan borde skämmas för. Det är därför, tror jag, som bloggen om berättelser från gråzonen och det fina och delande samtalet som pågår har blivit en rörelse på nätet som helar och som binder upp en tillit som brustit och som får skammen att flyga sin kos.

Så här skriver Odd Lindberg, universitetslektor vid Örebro Universitet om skam.

De olika emotionerna som inryms i termen skam innehåller en skala från känslor av lättare obehag (man rodnar) i vissa sociala situationer och förlägenhet, till mer intensiva former som förnedring och kränkning. Känslor av skam skapas ur känslan av individuell otillräcklighet. Man är betydelselös och en individ som man inte behöver ta på allvar eller uppmärksamma. Skam måste förstås i relation till självets integritet och innebär en exponering av den egna otillräckligheten. De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma /i/.

Odds artikel ”Skammen är det värsta” handlar om mobbning och om den skam som uppstår i de fallen. Teorierna om skam är dock desamma. Han uttrycker det så bra: De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma i. Han skriver vidare om Scheffs teorier om den erkända och den icke erkända skammen. Den första är inte så farlig. Den går att leva med. Den andra kan dock leda till svåra sociala och psykiska konsekvenser. Vad som händer med den icke erkända skammen är att individen förnekar att den hänt. Det är något som känns igen och något som belägger varför det är så viktigt att vi #prataomdet !

Tack

Tack alla ni som pratar om det och som delar tankar om varför det är viktigt! Tack för att ni får oss andra som ännu inte pratat om det att ändå helas och läka. Tack för att vi får bevittna en samtalsrevolution och skjuter normer i sank genom att sätta ljuset på och låter skammen bytas ut till livsmod! Samtalet fortsätter och den är viktig.

Min enda bön är denna: låt oss gå vidare genom att fostra vår döttrar och söner till att med en reptils snabbhet veta att din kropp har sina gränser och andras kroppar har samma gränser! Respekt och tillit!

Boktips:

  • Ilska, skuld och skam: tre sidor av samma mynt. Liv Larsson
  • Skamfilad: om skammens många ansikten och längtan efter liv. Göran Larsson

PS: alla ni som på ett eller annat sätt tycker att någon, kvinna eller man, borde skylla sig själv eller som bagatelliserar och kallar anmälningar som i Assange-fallet för ”dagen efter känslor” önskar jag vore dem som allra mest funderade och läste berättelse efter berättelse. Tänk efter först. Känn efter. Det är inte respekt att sätta sig till doms över en annans röst om kränkning och fälla än hårdare domar. Det är inte respekt. DS.

Några som pratar viktigt och intressant om det:

Mymlan,  Sara Karlsson och en artikel i SvD om hur vi förlorar på att inte prata om det. SVT.se debatt har också flera under feminism. Här är en skriven av journalisten Anna Svensson.