Etikettarkiv: uppfostran

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Annonser

Vous ne voulez pas dire non

Det tar från lusten, från glädjen, från hjärtat att höra sig själv mumla negationer en hel dag. Skrika dem i värsta fall. Vanligtvis i en lång rad av Inte. – Gör inte så. – Akta, det där går inte! – Men så kan du väl inte säga? Och så håller det på. Föräldraskap som förbudsmaskin och tillslut är man utkarvad inombords. Man inser att rynkan mellan ögonbrynen djupnar och fårorna runt munnen lika så. Det är pissigt att gå omkring och titta efter fel och korrigera så där lite i bakvattnet.

Nä sa vi. Nu är det slut med Inte. Från och med idag säger vi inte INTE. Nej får man säga, för det är ett viktigt och gränssättande ord. Men Inte ska undvikas av alla.Helt galet att ett litet ord kan få stor effekt. Mer leenden och gladare själar. Barnens självkänsla behöver inte krympa och tillsägelser får en mer lärande karaktär. Det blir också naturligt att man utgår från sig själv ovh uttrycker önskemål. Förhoppningar som barn kan införliva och känna sig stolta över sitt bidrag.

Och så kommer stunden då inte behövs. Då blir det tryck i ordet. – Nu barn, kommer jag använda ordet inte och nu ska ni lyssna. Vi kommer promenera nära stup och här får man inte springa, inte busa och man måste lyssna noga på den som bestämmer. 

Funkade så klart utmärkt. Så om du också vill sjunga i själen och ha lust och glädje i hjärtat? Delta i Inte-reformen. 100 % effekt utlovas. Det är lite trixigt ibörjan eftersom du måste tänka efter före du talar. Men det har jag hört att ingen dör av.

Så vi avrundar så sakta vår franska vistelse sur la mer med en mer harmonisk familj än på länge. Ljuvliga semester, ljuvliga Bretagne. Man vill ju inte säga inte!

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Väven runt de små

20140830-073506.jpg

Vänner för livet. Här är fyra ungar. Fyra rara grannar som gör allt det där som ungar mellan 2-6 gör när de hänger. Uppvuxna på samma gata med svängdörrar till varandras hem. Uppvuxna med förutsättningar att uppfatta världen ganska lika. Det är tryggt så klart, men det är inte detta som är den stora verkligheten. Successivt blir de vår uppgift att visa dem det. Därför blir närvaro när de leker så viktig så att man kan böja perspektiven.

Här har vi just pratat om att inte leka leken ”Vigo är en best som skall dödas med vårt plastgevär”. Utmaningen var ju själva plastgeväret. Jag undrar varför det överhuvudtaget finns som leksak.

Och för att de ska tycka om att lyssna på mig kryddar jag upplevelsen med att leka kull tillsammans, kittelpaus och mellanmål på silverbricka. Verkligheten vidgas och banden vävs täta.

T-9: Så fostras en mor

Du påminner om någon jag älskade en gång
Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång
Det förflutna hinner upp mej
Och jag minns alla svek jag en gång förlät
Evelina

Peter Lemarc, för mig min ungdomspoet och under ett par år tolkare av livet. Just nu sjunger hans Evelina ur högtalarna i köket. En fantastisk kumpan de där tuffa åren som min gymnasietid var. En tonåring som aldrig fått lära sig hur det är att gråta ut i en famn, ta emot den tröst som ges utan krampaktig järnring av skam rund hjärtat, eller för den delen våga de få orden: jag behöver dig. Det kostade då många vänner och en skakig relation med min mamma.

LeMarc satte ord på en del av den sorgen som nog bubblade oförlöst inombords. Det skulle dröja ytterligare ett par år innan jag kom ifatt språket och vågade sätta ord på min känsla, och ytterligare ett tag för att ta den självklara platsen. Det som räddade mig var en sällsam upplevelse och en livsavgörande och livsomvälvande resa. Jag blev mamma till lilla Ebba. Hon kom till mig, älskad och välbehövlig, men helt oplanerad. Som ett avbrott och ett uppbrott på samma gång på den väg som jag börjat trampa in på. Idag vill jag inte ens tänka på vart den vägen hade fört mig.

Att själv få bli mamma lärde mig oerhört mycket om vad jag saknat men också om allt fantastiskt som jag fått. Jag hade världens finaste föräldrar och en barndom som var allt annat en svår. Men jag var ett solskensbarn, ett mellanbarn, i en stor barnaskara där andra syskon behövde mycket stöd. Jag blev andhålet – det lättsamma barnet. När så puberteten kom, när livet började skava, och när jag behövde stöd och närhet – då visste inte jag hur man skulle göra. Hur är man annat än glad? Hur säger man till sina nära att man är vilse? Ja jag hade faktiskt ingen aning.

Nu när jag själv är mamma till en fjortonåring så har jag i alla dessa år haft ett mål som jag nu ser att jag nått. Jag har gett min dotter ett språk och låtit henne få vara i alla känslor som finns. Jag har varit nära när hon behöver och jag har hållit mig undan när det är de egna benen som skall bära. Det var min mamma som gav det rådet till mig: följ i hennes spår – använd din blick: barnet visar vägen! Mitt eget tillägg var: jag skall inte låta mig själv stå i vägen för att hon skall få möjligheten till hela livsregistret. Ebba har så genom sitt självklara ärliga väsen varit min bästa feedback på vad jag som förälder skall vara för hennes känslomässiga utveckling. För det är jag henne evigt tacksam!

Idag blev jag arg på Hugo, 2,5 år. Han hängde runt mina ben och hade under en ganska lång stund gjort sitt bästa för att hindra mig från att laga mat och baka. Helst ville han bli buren. Plötsligt känner jag hur han tar ett rejält bett med sina tänder på mitt ben. Det gör ont, men inte mycket. Mest blir jag förbannad!

Jag puttar bort honom så att hamnar på rumpan en bit bort och så säger jag med arg röst – du får inte bitas Hugo, det gör jätte ont! Då blir jag arg på dig! Hugo tittar på mig med stora ögon. Man ser hur det rör på sig där inne. Redan där har jag smultit men måste på något hålla kvar så att han förstår. Hugo säger: – du får inte putta mig mamma. Å han har så rätt ! Även om också han gjorde fel, så var det ju också fel av mig.

Här kan jag välja att fortsätta pränta in i honom att konsekvensen av bett blir arg mamma, eller visa honom vad förlåtelse är och möta hans känsla. Jag sätter mig bredvid honom och öppnar famnen. -förlåt Hugo, säger jag, såklart mamma inte skall putta dig. Jag får en liten kille i famnen och efter en stund säger också han förlåt. Men han berättar också att han inte alls känner sig glad. Vilken rikedom, tänker jag. Här sitter vi på golvet, mitt solskensbarn och jag, och delar också livets baksida tillsammans.

LeMarc var nog en liten älskad prins av sin mor. I en av hans sånger lyder texten: ”du höll mig så högt, jag var högst av allt, ändå var jag bara barnet. En ynklig liten pojke”. Det beskriver en slags relation vi kan ha till våra barn eller vi som barn till våra föräldrar. Vi älskar dem så att vi inte låter dem känna livets alla nyanser. Eller så älskar vi allt gulligt och underbart som de visar oss som små och står inte riktigt ut när det byter skepnad. När gulligt blir frånvarande. När tonåringen skriker se mig genom att smälla igen en dörr. Det är inte lätt att vara förälder. Det är en gåva, en nåd men också hårt arbete av närvaro.

Mitt mål är att för mina barn vara den som inte vinner deras segrar eller som placerar dem på en pedistal. Jag vill vandra bredvid tills de vill gå själva. Då vill jag vara kvar som en klippa de alltid kan återvända till.

Jag kan inte säga att du gjorde fel
När du bar mina bördor
Åh, du ville så väl
Men du gav mej alla segrar
Jag hade ingenting att vinna
Och vad har jag nu?
Närmare gränsen