Etikettarkiv: Utmattning

Låt det ta den tid det tar. Om frågan som får lite utrymme i debatten men som berör så många av oss.

Valet 2014 handlar inte bara om jobb och skola. Det handlar också om människosynen hos dem som leder och styr politiken.  Det handlar om deras tankar och ideologi om det stöd som behövs i ett samhälle. Vi står inför ett vägskäl också om detta. Var fjärde ung mår psykiskt dåligt i dagens Sverige. Om detta handlar debatten väldigt lite om, trots att det är många som någon gång i livet, eller hela livet, lever nära frågan om psykisk hälsa och livskvalitet. Som lever nära samhällets välfärd.

Låt mig berätta om hur det kan vara. En berättelse om ett jag som kom tillbaka och om en vän som fortfarande kämpar. Det blir personligt. Men politik är personligt.


Sommaren 2004 var den bästa sommaren. Jag träffade min livskamrat, jag arbetade med ungdomar, pratade existens, tro och mening hela dagarna och jag fick bo med fantastiska människor i ett hus på landet. Jag var som hemma på konfirmationslägret i Malingsbo.

Sommaren 2004 träffade jag också en ung kvinna som kom att bli en väldigt nära vän. Det är 10 år sedan vi kom nära varandra. Den närheten har burit genom året. Den sommaren skulle hon göra sista året på gymnasiet, var tyst och tillbakadragen och med ärr på armarna. Hon var så tunn att revbenen spelade under fingrarna när man strök henne över ryggen. Den sommaren möttes våra liv och vi började följa varandra. Den sommaren började vi prata om hur illa hon mådde, om anorexian som åt hennes liv och ångesten som dämpades med skär.

Sommaren 2004 var också sista sommaren med mina gamla tankar om mig själv, om vad som var viktigt, om att leva med nerv och fart, om att leva som om dagarna vore de sista. I slutet av den sommaren gick jag igenom väggen och mötte ett annat jag på andra sidan.

Hösten 2004 var kristallklar. Fullständigt tom på energi och tankar till en början. En kropp som var så kraftlös att den inte gick att röra. Den var stum. Den var spänd. Den var så oändligt trött. 26 år gammal och livrädd för att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till allt det jag älskat av mitt liv och mig själv. Delvis dog en del av det, men allt det jag egentligen älskat med livet kom tillbaka och mer därtill.

Det som försvann var förmågan att bli hög på mina egna prestationer. Det går inte längre och tack gode Gud för det. Det är ett gift som förvrider varje sund tanke om livets gränser. Att leva med en piska vinande över huvudet, en vipp som du själv så skickligt för över dig och snärtar igång då du signar ner. – Kom igen, lite mer och lite till klarar du! – Kom igen, det är inte dags att vila, det är inte dags att stanna, det är inte dags att känna efter…. Ja där någonstans var jag. En självplågande adrenalinberoende ung människa i sina bästa år. Med en liten sexåring som med stora ögon följde sin största förebild och ankare från toppen till botten. Eller kanske var det precis tvärt om.

Under den hösten skrev jag kilometrar av ord blandat med timmar av behandling med allt från den klokaste av kvinnliga läkare, Ulla-sjukgymnast som var ryggraden, en humorbefriad KBT-terapeut och Hans med den närvarande blicken, min andliga vägledare. Jag grävde djupt i mitt inre i min nya verklighet. Allt var naket och nära. Det gjorde ont, men det gick. Jag var så oändligt närvarande. Det fanns ju ingen kraft att fly. Mitt jag var som en lök. Varje insikt skalade bort ett lager av skydd. Min perception av verkligheten var obeslöjad och skarp, de stunder jag vågade och orkade se. Å denna mörka ljusa värld. Denna grå verklighet som är vår. Färgen döljs här, men den finns i detaljerna. Den som man kommer åt när man stannat, smakat och sett. Här, där allt är på riktigt.

Jag kom tillbaka, mina steg var stadiga. 9 månader efter kollapsen stod jag åter på sommarängen i Dalarna, med vännerna i huset och jag åt långsamt av livet. Men var ett helt annan jag.

Min vän var också där. Hennes år hade följt mig. Några av mina ord på papper var till henne. Vi hade brevväxlat och funnits för varandra. Men hennes nio månader var bara början på tio år. Hon kämpar fortfarande med att finna sin färg och väg. Genom dessa år har hon som ingen annan klarat en lång tuff medicinutbildning, gått igenom stålbad av behandlingar, levt genom ångest och mörker. Fått eftertraktade doktorandtjänster och mitt där i framgången varit tom. Hennes väg har ingen genväg.

Hennes väg är genom svåra stunder, med mörkaste mörker. Och där ska hon inte vara ensam. Hennes tillfrisknad tar tid och behöver ibland börja om från början. Hennes liv är ett liv tillsammans med andra för att klara det. Ett stöd som är det som vi har i vår välfärd som aldrig får tummas på, som bara ska vara där. Många av oss behöver det. En lejdare att följa livet igenom. Utan det inget övrigt bidrag till världen. Den lejdaren. En livslinje.

Så tänk dig för innan du röstar för ett samhälle där de som behöver det mest riskerar utförsäkring och tvångsprövning mot en arbetsmarknad när de i själva verket hela tiden gjort allt för att bidra och medverka till vårt gemensamma. Men där deras konstitution inte varit så att den passar 942 dagars sjukdagar. Tänk på det när du röstar att det spelar roll hur man ser och tänker om människors drivkrafter. En moderat tror på morötter och piskor om jobb. En socialdemokrat på omtanke och en hjälpande hand livet igenom. En socialdemokrat vet att alla vill bidra, men att några behöver stöd för att kunna göra det, även det minsta och kanske största bidraget som är att vara vid liv.


Socialdemokraterna har politik för en ambitionshöjning för psykisk hälsa. Det är bra. Tillsammans med kraftfulla tidiga insatser i skola och barnomsorg kan vi ändra den situation som är idag: att var fjärde ung mår dåligt. Att var tredje ung kvinna gör det samma.

Socialdemokraterna vill:

  • upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
  • genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
  • systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dylikt
  • att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
  • ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
  • ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.
Annonser

Jobb, scouter och mera jobb – och där emellan kom magsjukan!

Det är mycket att göra just nu. Stressen hägrar och i vissa stunder och dagar så lägrar den sig som en våt matta över mitt liv. Och att jag mitt under brinnande levereringskrig mot min egen att-göra-lista så drabbas jag av vinterkräkan, gör det liksom så påtagligt! Jag har inte tid att var sjuk. Det är när den blir på det där sättet, som stressen blir när risken är att man faktiskt inte hinna med, som jag drar öronen åt mig och ger min tanke lite självdistans och jag börjar fundera.

Stress har jag levt med länge och i många olika former. Det är också en del av det som får mig att må bra. Det kanske låter lite konstigt, men många känner igen sig i det. Den  sorts stress som gör att jag behöver hålla högfart, vara målmedveten och koncentrerad – ja det är som ett gift för en stressjunkie som jag!

Men jag har också varit förbi det berömda kaklet och vänt en gång i mitt liv. Det är inte värt att göra det till en livsstil. Inte heller att låta sig vaggas in i tron att det är värt det, eller att någon kommer att tacka en för alla timmar man plöjer ner i sin utmattningsåker. Det är heller inte värt att låta sig luras av sitt eget belöningssystem som försöker säga att man mår bra av det. För det gör man inte. Jag har varit där och vänt – förbi kaklet – och tänker inte göra det igen – någonsin. Det vore så dumt.

Det är 6 år sedan nu, den gången jag var förbi kaklet och låg utmattad och glömsk hemma på golvet. När hörseln hade försvunnit och ryggen var så trött att jag inte kunde resa mig upp. Inte trött av muskulär ansträngning eller för lite träning. Utan mentalt avstängd. Min impuls till min kropp – res dig upp – fungerade inte då. Jag var bara stum. I tanke, i handling, i hörseln, ja i alla mina sinnen. Det enda som fungerade var mitt hjärta som slog. Min andning som fortsatte. Det jag fasade då var tanken på att aldrig mer kunna läsa en bok, göra komik över vardagen eller föra ett analyserande resonemang. Det var ju det som var jag!

Man undrar lite vad man lär sig om sig själv och om livet på 6 år. Är det egentligen en annan människa som lever här idag än vad som levde här för 6 år sedan? Jo, nog är det det. Som den lök jag är så har jag skalat av ytterligare några lager om mig själv – för mig själv. Mitt gift är inte att prestera längre. Det har jag bytt ut mot självkännedom.

Just nu har jobbet fullkomligt dominerat mitt liv i ett par veckor. Det gör inget i sig att det dominerar på vissa sätt och i vissa perioder – jag gillar att jobba, men det ska finnas en balans i hur mycket tanke tid och investerade känslor det tar, tar det för mycket så tar det också snart glädjen och det börjar knorra på andra ställen bland livsprioriteringarna.

Jag har också lovat mig ledigt några dagar när allt är klart och lugnat sig något. Då ska jag njuuuuta av mitt liv, mig själv, mina barn, min man och min fina vovve och se till att bara koppla loss mig från outlook-stressen och kunna leva ett liv utan att axlarna åker upp över något som plötsligt trillade ner i tanken som ett mail som bara måååste skickas nu på en gång! Ja, det skall bli gott att återhämta mig. Det skall bli gott att få skala löken lite till.

”Livet är det som pågår medan du är upptagen med annat”

 

ps – hur passar scouterna in i den här texten? Jo, jag jobbar ju som generalsekreterare för KFUK-KFUM scouter. Ett roligt jobb, men som i vissa stunder kräver mycket tid, engagemang och ensam tankemöda av högsta cheftjänstemannen/kvinnan.  – och den där hunden då? Vad har den med stress och utmattning att göra? Jo, hunden är väl raka motsatsen till en prestationshetsande människa: liksom nog i sig själv så där nybadad på en stenig strand en solig dag i södra Dalarna. Ds

Samtal istället för piller. Ett steg i rätt riktning mot humanare vård

Omprogrammering av våra tankar skall hjälpa stressade själar tillbaka på banan. Den kognitiva beteendeterapin har under det senaste bild-434decenniet vunnit mark och blivit en ledande behandlingsmetod. Inte minst kring ångestproblem som är relaterade till utmattningssymtom. Är det här bra?
Ja, om man får tro Anders Milton, regeringens tidigare psykiatrisamordnare, är detta riktigt bra. Han främsta argument är att det är bra samhällsekonomiskt, just för att man räknar med att fler personer blir fortare tillbaka i arbete och att sjukskrivningsomfattningen kommer att minska ytterligare. Utbildningen av terapeuter och psykologer med rätt kompetens kommer att vara ett sant framtidsyrke.

Socialstyrelsens nya riktlinjer är en utmaning för bland annat psykodynamiska terapeuter eftersom landstingets riktlinjer endast pekar på KBT som en möjlig terapi, skriver SvD. Anledningen är för att det endast är här man har sett såpass många studier som visar att det är evident. Förhoppningsvis ökar forskningsanslagen så att även andra mer komplexa metoder kan få erkänd status som behandlingsmetod. De finns många som exempelvis gått i terapi vid Sankt Lukas och som kommit tillbaka till hälsa med fulla resurser och ett hälsosammare liv.

Riktlinjerna för denna utveckling har varit kända sedan 2007. Då var det ett kritiserat förslag och i sin helhet var man från (s) orolig för att man förflyttade ansvarsfrågan för den sjuke från arbetsgivare till individen. En förskjutning som har med minskade resurser till rehabilitering. Främst kritiserade man då att försäkringskassans resurser skars ned. En kritik som i allra högsta grad kvarstår och som dessutom visades vara berättigad. Grunden för de nya riktlinjerna var att inte sjukskriva i onödan och inte heller ge långvarig isolering av människor genom att de inte får hjälp. Tyvärr ser vi idag att försäkringskassans kris och oförmåga att hantera personers rehabilitering snarare har försämrat för människor och inte kunnat möta dem med bättre vård och rehabilitering.

Ledarsidan på DN den 4 mars är imponerad. Rubriken säger allt: Från offer till aktör. Socialstyrelsen har slutat se patienten som ett viljelöst offer utan någon som ska behandlas som en person som delvis själv bär ansvar för sin hälsa. En utsaga som förhoppningsvis inte är sann. Tyvärr konstaterar ledaren att socialstyrelsen och försäkringskassan är på rätt spår. Den senaste tiden visar dock att det enbart är den förstnämnda som är på spåren. Att inse att samtal i många fall går före piller är bra. Att inse att terapi är vad många människor behöver för att återkomma till hälsa är en insikt som många har skrikit efter. Dock är det olyckligt att begränsa det till en metod. Psykisk ohälsa är bra mycket mer komplex än så.

Nu ska förslaget för nya riktlinjer diskuteras. Remissrundan kommer förhoppningsvis visa att rätt samtal istället för piller är vägen vi behöver vandra. Men också ett större ansvar på arbetsgivare och mandat till företagshälsovården. Och en humanare försäkringskassa.

Riktlinjerna hittar du här

PS: andra artiklar och bloggare som tyckt till om socialstyrelsens nya riktlinjer: Wemind, Svd idagblogg, tankestormar, Björn Liedén, Dagens samhälle, och den intrikata insikten psykbryt på aftonbladets blogg…

Utmattande livsstil

Det är sant att ironi existerar. Aldrig förr har jag haft så mycket att göra, med så många olika komponenter och delar som skall höra ihop med varandra. bild-852Stressfaktorn under marsmånad kommer vara extrem. Det har jag vetat om sedan årskiftet. Så vad händer? Förra veckan en illa maginfluensa. Idag har jag insjuknat i något som liknar halsfluss. Det ironiska i sammanhanget är väl att jag om någon borde veta kopplingen och se riskerna i de senaste två månadernas livsstil? För att vara en person med fördjupade studier inom livsstilssjukdomar så som utmattning så är det ironiskt att jag inte förstått hur jag lekt med elden ett tag… Det är dags att omvärdera och omprioritera. Dags att lära sig att göra en sak i taget. Annars går det illa… Skärpning fru Callenberg!