Etikettarkiv: vänskap

Närheten till allt.

Augustikvällens fuktighet sveper in över varma klippor. Jag njuter av strumporna som med stor möda träs på nyss torkade fötterna. Håret är blött och kroppen skakar av nedkylning. Skymningen kommer raskt och vattnet ligger helt blankt och stilla. De vågor som böljar är mjuka och långsamma. De liknar sanddynor i en sagoöken som någon gjutit olja på. Längst in mot klipporna är vattnet nu svart. Här har natten redan kommit. På de klipporna där vi sitter har vi inte kvällsljus. Solen gör istället att bergen glöder på andra sidan den glittrande fjorden. Vi har nyss badat, skolan börjar imorgon och jag är med min bästa kompis. Vi är 8 år och ska snart smyga hem över bergsknallen bakom oss.

Vi bor så oerhört lyxigt. Det är vi helt ovetandes om, för det är för oss självklarheter. Lyxen består först och främst i att just vi är grannar. Vi två som är lika gamla och som stämmer så bra tillsammans. Vi som fann varandra vid första ögonkastet när vi var fyra, på baksidan av våra hus och som sedan intog varandras liv med sällan skådad självklarhet.

Lyxen finns också i att vi på andra sidan gatan, från där vi bor, har en ödetomt med en badplats. När man vill kan vi smyga ner till vår hemliga plats och ta ett morgondopp, ett lunchbad eller en kvällssimtur. När man inte vill bada så kan man njuta av ljuset, doften, fukten och ljudet från havet. Det är oerhört lyxigt att växa upp i en naturnära stad som Lysekil.

Min bästis Alexandra och jag är som systrar. När vi växer upp där invid klipporna i Lysekil så ses vi varje dag. Vi leker jämt och vi gror sakta med åren in i varandra. Hon är min cypress om jag skulle vara en ek i vår gemensamma trädgård.

En annan lyx som vi har, där i småstaden på västkusten, det är närheten till allt. Vi två cyklade iväg tillsammans redan när vi var fem år gamla. När vi gick på Lekis på Parkförskolan, nära centrum, så gick vi dit själva. Vi började 9 och slutade 12. Efter lekis gick vi hem och lekte. Det var en promenad på 650 meter. För oss var det långt då, men en självklarhet att klara av.

I vår stad fanns inga rödljus. Inte heller kan jag påstå att vi mötte några bilar på vår väg. Det var mer än säkert att lämna oss två knatandes fram och tillbaka till lekis. Som vi växte av den uppgiften. Att redan som liten få känslan av att kunna klara sig själv tillsammans med sin kompis, det var stort.

Jag minns sista dagen på lekis. Vi var då alltså 6 år och skulle snart börja 1:an. Skitsmå med andra ord. Men, jag vill minnas att jag kände mig super stor. Min bästis Alexandra var jättefin med sina vackra lockar i sin man till hår och i rosa puffärmar. Jag hade högklackade röda skor. Nog var det mer taxhöjd på dem, men de lät så där snyggt. Nu var vi redo för världen. Jag ser framför mig min skylt vid min plats i den gröna hallen, en nyckelpiga, som jag sa hej då till den dagen. Hejdå lekis, hejdå tant Greta och fröken Pia! Sista skutten ner för den branta trappan och ut ur den tunga porten.

Jag kan inte minnas några föräldrar som var hemma när jag och Alexandra kom hem från lekis efter lunch de året som vi gick där. Det kanske de var, men eftersom vi hade varandra så kan jag inte se dem för mitt inre. De var inte viktiga på det sättet. Vi levde vårt parallella liv i vår lekbubbla. Den var fantastisk. Det är lyxigt att få bli så betrodd som barn.

Mina barn följer vi till både skolan och förskolan. Nästa år börjar Ruben förskoleklass, nuvarande lekis, och då går Hugo i trean på samma skola. Om jag som mina föräldrar skulle låta dem gå själva till skolan skulle jag göra något mycket ovanligt i våra trakter. Kanske också i vår tid och stad. Jag önskar att skolvägen var så säker att jag kunde släppa dem. Att få ta sig till och från skolan själv, det gör under för självkänslan. Men här där vi bor kör bilarna snabbt och vägarna saknar trottoarer. Vi föräldrar har också blivit lite mer av den ängsliga sorten, har vi inte? Den frihet som vi hade där vid havet har jag svårt att se att jag fullt ut ger mina barn. Jag skulle vilja göra det. Något i samtiden får mig att tveka.

Min bästis bor idag med stor frihet för sina barn. De går själva till skolan, på en bilfri skolväg, på sin fantastiska ö utanför Göteborg. Vilken gåva det måste vara för hennes barns självkänsla. Efter skolan kan de också njuta salta bad, långt efter att badgästerna lämnat ön för säsongen. Det är deras vardag, att leva bredvid havet. Jag har svårt att tänka mig en bättre uppväxtmiljö.

Vi har också ganska nära till ljumma klippor. Dock inte till något västerhav, med tång och levande djupt vatten. Istället har vi vår lilla badsjö 200 meter från tomten. Stockholm är fint på det sättet med sina små insjöar insprängda i stadens miljö. Här sitter vi om ljumna augustikvällar och hör myggen viska att natten är på väg. Vattnet smeker med sin söta stillhet längst kroppen när vi dyker i. Skageracks stora salta djup är långt borta. Här finns inga överraskningar som man vill avslöja innan man dyker. Blundar du är det tyst. På klippan är det dock lika varmt och sockorna är också sköna att ta på. Nu är det snart höst.

I morgon går Hugo till skolan sin tredje dag. Vi ska följa honom dit och hem, men börja prata om att öva på att gå själv. Jag vet ju vad det gör med självkänslan. Vi ska också prata om när vi kan hälsa på ute på ön igen. Precis som jag har han en jämnårig vän som han älskar att vara med där. <3.

Annonser

T-7: vänskap är en sann rikedom

Den 23:e juli 2012 blev en innedag. Tillsammans med vår fina vän Kringlan, som sov över hos oss, har vi avnjutit frukost, tapetserat lite, ätit lunch och och hon och Per har burit och monterat sängar. Jag har också suttit under kommando på en stol vid flertal tillfällen och tittat på när hon jobbat för mig. Hon är en fin vän.

Det är skönt att med vänners hjälp och härliga närvaro få väntanstristessen att verka främmande och att vi med ytterligare händer till hjälp kommer närmare och närmare ett färdigtapetserat sovrum. Snart är också hemmet redo för en liten bebis.

Men bredvid alla dessa handgripliga trevligheter finns något annat också. Det är det goda samtalet. Det där om våra mödrar och mormödrar, om hur vi växer upp i våra familjer och på olika sätt behöver möta och göra upp med roller, förväntningar, ärvda nojjor och önskningar. De där samtalen om varför kvinnor och tjejer i generation efter generation skall behöva ha låg självkänsla och förvridna plågande kroppsuppfattningar. De där samtalen om folkhemmets grundide, om att våga vara tydlig och likvärdig i uppfostran mot andras barn och stå ut med att möta sina vänners föräldraprestige och inte minst sin egen. Och så allt däremellan som handlar om tapeter, fotöljen Wassily, hur snyggt mintgrönt är och att det är snuskigt när pudeln slickar en på fötterna.

Det är så fint att kunna dela livet med underbara människor. Så fint att få uppleva vänskap och att få se och förnimma hur man djupnar i relation till varandra. Om något kan kallas för rikedom så är det att få växa och dela tillsammans med andra människor. Så tror jag man kommer lite längre på den längsta resan vi gör. Den inåt.

När K hade lämnat vår boning idag var två andra fina människor här. Underbara H med sin sambo – en man som jag tidigare inte träffat, men så klart varit nyfiken på att lära känna. Detta var första träffen för oss alla fyra. En helfin kväll som började utmärkt med blåbärspaj och hundpromenad. Jag fick stanna hemma och vila. En observant H såg vad jag behövde. Det är också mycket värme i att kunna se och ge utrymme åt det.

Vi avslutade kvällen med sushi och långprat vid köksbordet. Ni vet, så där härligt avslappnat där ämnena växer in i varandra och tillsammans berikar och utvecklar trådarna. Samtal som handlar om att byta livserfarenheter och att lära känna varandra ändå lite mer. Kvällen bjöd ju oss gäster som både var nya bekantskap och för mig en redan vunnen nära vän sedan många månader tillbaka.

Så den 7:e dagen från beräknad förlossning är en hyllningsdag till vänskapen. Bara några av de fina som jag har i mitt liv har fått vara med mig idag. Men hela dagen har fått mig att känna mig rik, för den har påmint om något av det dyraste vi har. Vänskap. När jag nu närmar mig ytterligare en spädbarnstid så vet jag också att det är lätt att förlora sig i bebislivet och på den vägen missa detta dyra. De flesta finns ju alltid kvar, men många stunder och gemensam vandring kan ha gått förlorad. Därför är det viktigt att påminna sig om det dyra vi får i våra liv.

Sommarvänner

20110721-123612.jpg

Två tillsynes olika individer som finner varandra. Det skulle  kunna vara rubriken på en berättelse eller betraktelse om dessa två som äter, sover, leker, busar, slåss, slappar och knycker mat från små herrar på ett år. De är hundar, men ändå inspirerande.

Den store väger nästan 5 ggr den lilles storlek. Den svarte är född 2006. Den vite 2010. Den ene tror han är störst o äger värden. Den andre är störst men har missat att han för länge sedan lämnat valpstadiet. Ständigt leksugen. Vår finaste pudel Vigo!

Ja Wilson o Vigo kommer följas åt, inte minst under somrarna. Wilsons namn kommer för övrigt med inspiration från dr House vän o följeslagare James Wilson. Eller med inspiration från filmen Castaway där Tom Hanks enda vän blir en vollyboll vid namn Wilson.

Vänskap är inte att leka med. Det är sann livskvalite!

En vecka med Teletubbies, inspirerande livskraft och existentialism

Det här är en text om kärlek. Om vad som är klistret mellan våra enskilda liv. Om varför vi vill och behöver ge omtanke till andra.

Både jag och lilla mannen Hugo har varit strandade här hemma denna vecka med halsont, ögoninflammation och snoriga näsor. Vi har bokstavligen klättrat på varandra de sista dagarna. Ledmotivet till teletubbies har spelats om och om och om och om igen. Upprepningens tålamodsprövande konst eller en ettårings envisa drift till inlärning genom repetition. Nu kan han i alla fall klappa i händerna när de ropar HELLO och övar förbrilt på att lära sig hoppa precis som de gör. Tänk att  detta är en drift för överlevnad och en organisms fantastiska och glädjefyllda kamp för att utvecklas. Smittas lite av hans iver och hans idoghet. Han tar sig ann allt han inte klarar av med koncentration och äventyrslusta och med en stor dos av mod och nyfikenhet. Han utvecklar sin kommunikation med sin inte alltid (i hans ögon) så kloka mor genom strömmar av ord och gester. ”-Lediladiladila”, tillsammans med en utsträkt hand – är ju äpple, eller hur?!

Att låta sig inspireras av de små
Denna äventyrslust, glädje över framgångar, nyfikenhet och kommunikationsiver – Det är något att låta sig inspireras av. För jag tror att detta är något som vi alla har inombords, en alldeles egen erfarenhet av just precis detta. Viljan till livet. Vi har själva en gång mött världens utmaningar så här. Vad är det som säger att man inte kan möta livets utmaningar med samma entusiasm och inställning som vuxen? Vad är det som säger att vi skall låta oss hämmas av sådant som kanske trasslat till det för oss på livets stig? Jag tänker på sådant som normer som styr oss, förebilder som kättrar fast oss i olika föreställningar om hur vi skall vara och bete oss, vilka roller som vi skall ha, hur man skall vara tillags eller för den delen människor som fått oss att hålla tillbaka och inte låta oss njuta och leva livet fullt ut – med lusta och äventyrslysta, med mod och stor upptäckarglädje!

Men barnet är också skyddat. Det skulle inte överleva om det inte fanns någon där. Det finns någon annan som tar hand om det farliga runt omkring. Som skyddar och bär. Det där som kallas för anknytning, i alla fall en någorlunda trygg anknytning. Kanske är det då lätt att vara just äventyrlig och modig? Lätt att vara en livsnjutare och möta livet med nyfikenhet! Det är lätt när någon kommer lyfta upp en när man skadat sig. När någon tröstar när det blev läskigt. När någon hindrar en själv från att begå något farligt. Vem är den någon när man är vuxen? Är det kanske den existentiella ensamheten – att vi faktiskt står här själva med våra liv, våra val och våra relationer – som vi får så kraftfull insikt om under vår tonårstid och som vi kämpar med under vårt vuxenblivande och kanske hela livet?

Ensam i existensen
Som vuxen kan man drabbas av en ibland mycket smärtsam insikt – det finns ingen annan en mig själv som kan lyfta upp, trösta och hindra mig själv från att göra något som är farligt. Det kan bli till en existentiell sorg. Det kan ju inte vara ett ansvar hos någon annan vuxen, eller hur? Det är bara jag kvar, som själv har ansvar för mig själv. Trots tvåsamhet, vänskap, familj och sammanhang. Det är en ensamhet mitt i vår gemenskap. Det är bara jag som lever mitt liv. En insikt som är mycket främmande för det lilla barnet som upptäcker världen. Som tar förgivet att någon finns där. Som kräver att det är så med all tydlighet. Och självklarhet.

Att få lov att ge för att få
Kanske är det därför som det är så gott att få lov att finnas för någon annan. För att man kan få en bit av omsorgen fast omvänt. Det liksom påminner om den där känslan, även om det nu är jag som ger lite trygghet till någon annan. Kanske är det detta som ligger i det fina med att få lov att älska, värna, hålla kär och i vänskapens hemlighet. Vi får lov att påminna oss om hur det var när vi själva upptäckte livet och hur det var att känna sig omhuldad och omsluten av trygghet. Att det finns någon där. Den påminnelsen är så god som någon. Ger kraft till att kanske våga lite mer och känna att livet verkligen är värt att levas fullt ut! Trots vår existentiella ensamhet så vill vi leva nära. Som mänskliga kuddar för livets törnar. Som mänskliga sköldar som kan lyfta upp, trösta och hindra oss från att göra sådant som kan vara farligt.

Det handlar om det där som är så sant: att ge för att få.

När jag lyssnar inom mig hör jag en viskande röst som säger: livet är det som pågår just nu, det liv som du fått, ditt alldeles egna liv som du fått att förvalta. Ett liv som du kan möta med barnets rena nyfikenhet, tillit och stabila övertygelse om att du kan även det som verkar svårt och oöverstigligt. Jag tror att vi med ömhet för oss själva kan klara av livets svårigheter lite lättare. Ge oss själva lite tröst och omsorg. Jag tror också att det är sådan omtanke som vi som vuxna ger varandra, vi jämlika vuxna medmänniskor – lite mänsklig värme, omtanke och tillit, lite inskjutande kraft för att våga lite mer.

Nu är det lördag förmiddag. Hugo sover sin förmiddagsvila och jag tror att han kommer att peka på min iPhone när han vaknat och säga -Edeh, edeh, ladiladiladila?! (övers: ska vi lyssna på teletubbies på youtube igen?). Och då ska jag sjunga med och förlora mig en stund i hans livsglädje över att nästan kunna hoppa jämfota!

Vill du veta mer om anknytning, existentialism och kolla in länken till Hugos favorit-Teletubbies själv? Här kommer lite tips:

  • Här kommer den: http://www.youtube.com/watch?v=3ichQOqbewA (37 504 073 träffar!)
  • Psykologiguiden om anknytningsteori. Det som handlar om hur vi för vår överlevnad behöver någon som skyddar och bär genom en otrygg värld och vad det kan få för konsekvenser om vi inte får vad vi behöver.
  • Om du är intresserad av att läsa mer så rekommenderar jag boken av Tor Wennerberg, Vi är våra relationer (Natur och Kultur förlag)
  • Per Wallroth, fil dr och psykoterapeut hos Sankt Lukas i Uppsala, har skrivit en bok som heter Mentaliseringsboken (Karneval Förlag). Den kan hjälpa dig att se din egen anknytning och också komma tillbukt med sådant som stör för att kunna leva livet med livsglädje och mod fullt ut.
  • Här finns också en video med Per Wallroth
  • Rollo May, en riktig pionjär inom existentiell psykologi, har skrivit många böcker i ämnet, bland annat denna: Den omätbara människan
  • En annan bok om existentiell psykologi Bara detta liv (Natur och Kultur)
  • Ett annat tips är texter av Simone de Beauvoir Det andra könet. Det beskriver synen på hur man blir det som förväntas av oss genom normer, värderingar och kultur och förebilder. Existentiell kritik också av psykoanalys. På den här sidan kan du få en kort och god introduktion.