Etikettarkiv: Värt att läsa

Centerpartiet, vad är ett parti? Alliansens el-ians kostar för svenska partisystemet

Vad ska vi med ett parti till? Vad är ett parti? Och vilket mandat ger vi partiledare och partistyrelse att ta politiska riktningar under mandattidernas gång? Centerpartiets omvändning i kärnkraftsfrågan ställer inte bara frågor om energi utan också en rad frågor om funktionen av parti, vitsen med parti och om hur man ser till att ha en levande demokrati.

bild-111På politikerbloggen görs en analys av centerpartiets medgång i kärnkraftsfrågan och motgång mot partiets stämma. Daniel Alsén menar att uppgörelsen bär tydliga spår av bytesaffär. (Källa: politikerbloggen 20090206)

Centerpartiet gav upp kärnkraftsmotståndet och fick mer satsning på förnybar energi och energieffektivisering. Uppgörelsen visar vikten av konsensus för allianspartierna snarare än allians med väljarna. Men uppgörelsen står inte oemotsagd.

Centerpartister får idag uttala sig i media. Man kan läsa om dem på nätet. I unt läser vi om hur frågan splittrar centerpartiet. Bland annat menar en kvinna från Heby att frågan har sådan dignitet att den rubbar själva skälet till att vara centerpartist.

Det är en ryggradsfråga som gör att vi har en särställning i alliansen och et var ju därför jag blev centerpartist. Vi är och ska vara ett grönt parti. (Källa: unt.se)

Det är synd om de borliga väljare som var mot kärnkraft. Nu har de inget alternativ. Det kanske är det som är själva idén med en allians, att man inte skall ha ett alternativ. Nu är alliansen en gäng små partier utan egen politik. Konsensus har blivit viktigare än partisystemen. Visst ligger det i sakens natur att en allians ska vara sams, men det är skillnad på att ändra sin politik och att kompromissa i frågor. Se på FRA-lagstiftningen, det var likadant då.

Frågan som kvarstår är då vad vi ska med partier till? Vilken dignitet och auktoriet ska vi ge partistämmor och kongresser? Hanna Wagenius skriver på sin blogg: det blir lite bakvänt när partiledningen kör över stämmobeslut. Att göra det två gånger på mindre än ett år i viktiga frågor är dessutom rent otaktiskt ( Källa: Hanna Wagenius blogg).

Vad Wagenius sätter själva fingret på är frågan om vilken roll väljare och valmanifest för enskilda partier har i en alliansform? En fråga som verkligen inte enbart bör väckas inom alliansens partier utan även av (V), (MP) och (S). Vad är det vi ger upp i vårt demokratiska land i tider av allianser och starkare samregeringar? Vad har vi att rösta på? Många alternativ eller bara två?

Helle Klein menar att vi tack vare detta kan få en intressant val10 – kärnkraften engagerar . Jag är benägen att till 100% hålla med.

Annonser

Centerpartiet offrar tradition och väljare mot regeringsenighet

Vilket krav har ett parti att vara trogen sin egen tradition? Vilket krav har vi på att ett parti ska ha relevans för sin samtid? Detta är den eviga spänningen för varje politisk partigemenskap, för samfund och för förbund. Ja, för alla gemenskaper som har en väljar eller medlemskår som ger gemensakpen dess själva existensberättigande. Inte minst för centerpartiet. Ett parti som var känd för sin kamp för vindkraft och annan förnybar energi och mot kärnkraft.

 

Vinkraftverk på väg till montering
Vinkraftverk på väg till montering

Centerpartiet går nu ut och ändrar sig i kärnkraftsfrågan. Alliansregeringen ska vara enig i frågan kring att investera i ny kärnkraft. Centerpartiet har därmed offrat en av sina starkaste traditioner.

 

Svängningen kom inte som en överaskning och vi har sett tendenserna. Det har lurat i vassen under hela centerpartiets tid med Maud och alliansregeringen. Redan 2007 läkte det ut att centern svängt ifrågan. Olofssons intervju med TT 2007 tolkades som om hon var för kärnkraft. Det lades så att säga in i mellanrummen i hennes ursaga. Dock rättades detta till och centerpariet slog fast:

”Det finns inget behov av mer kärnkraft, de investeringar som nu görs innebär att Sverige troligen kommer att få ett överskott på energi.” (källa: centerpariet)

Maud Olofsson offrar nu en principfråga för centerpartiet, en ryggradskota. Frågan är vad som händer med centerpartiet i framtiden. Men det finns också något förtjänstfullt i Olofssons mod. Hon väljer en enad regeringspolitik och visar att detta är vad centern får betala för regeringsenigheten. I mars lägger nämligen regeringen en energiproposition. Trots Mauds mod väcker det frågan om vad vi ska ha partier till och vilken auktoritet väljarna har. Onekligen vittnas det om att näringslivets s.k. krav var viktigare. Det är allvarlig.

DNs Henrik Brors menar att anledningen är näringslivets påtryckningar och det internationella stödet för ny kärnkraft för klimatets skull. Jag menar att centerpartiet har en hel del att förlora på det här. Traditionen utmanas och deras väljare kan vända dem ryggen. I en undersökning av Synovate 2008 där två av tre centerväljare var emot att bygga kärnkraft. (källla DN 20090205)

Traditionen är hotat, men frågan är om inte centerpartiets svängning visar relevans för samtiden och att en enig regering är viktigare? Nu får framtiden visa om väljare väljer trohet mot (m), (kd) och (fp) eller om de sätter sin traditionella hjärtefråga främst.

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!