Livskunskap till vilket pris som helst?

SR:s program Kaliber berättar om den utveckling som skett, utifrån regeringens värdegrundsuppdrag från 1994 till skolan, med skolors införande av livskunskap på schemat i programmet: Trivs du med dig själv, lille vän? Fram tonar en bild om ett ämne som mer liknar tvingande gruppterapi och om en skola som vill fostra elever till enfald istället för att värna en mångfald och visa respekt för barnens olika livsförhållanden och integritet.

Kaliber rapporterar bland annat om att det inte finns någon färdig mall för vad som skall göras under livskunskapen, om att skolorna får härja fritt och sätta upp mål för hur de vill att alla elever på sina skolor skall bli och utvecklas till och att det inte finns det stöd i forskning om att metoderna som utvecklats av bland annat Birgitta Kimber är bra eller ens fungerar. Hon har bland annat gett ut metod och teoriböcker om SET – social och emotionell träning i skolan som används av många skolor som grund för livskunskapsämnet. Kimber är själv psykoterapeut och speciallärare och är säkert fullt lämpad att själv genomföra lektioner på det sätt hon lär ut. Men frågan är om våra vanliga lärare har den kompetensen. Troligtvis saknar de helt den tränade förmågan. Det är dessutom mycket tveksamt till om det ens är önskvärt att de har den. Vilken terapeut skulle förövrigt säga ja till en gruppterapi med 30 tonåringar under en lektion i skolan? Nej, vansinnigt!

Linköpings kommun är ett exempel på en kommun som tillämpar och bejakar SET – social och emotionell träning inom skolan. Man kan läsa på deras hemsida om hur dom tänker. Oskarshamns kommun är ett annat exempel. Karlstad kommun ytterligare ett. Ansatsen är god: man vill komma åt problemet med mobbning och psykisk ohälsa bland barn. Men frågan är om man vet hur man gör det. Med en sökning på nätet kan man se att det är vida utspritt inom skolans värld och till många kommuner. Här behöver någonting göras. Om regering och skolverket inte tar tag i det här riskerar skolan att själv stå för den kränkning som dom försöker hjälpa barnen till att undkomma. Skolan har ett ansvar, men inte till vilket pris som helst eller på vilket sätt som helst.

De exempel på dålig livskunskaps som kommit fram från bland annat Sveriges Elevråds Centralorganisation SECO var helt galna. Här nämndes exempel där ungar som inte velat berätta blivit misstänkliggjorda av skola och lärare, att elever fått svara på frågan i grupp om de blivit våldtagna eller ej och exempel på hur barnen fått träna konflikthantering genom att berätta för varandra hur äckliga de tycker att den andre är.

Tanken med livskunskap skall inte vara att låta eleven blotta sitt inre för sina klasskamrater som på andra sätt inte är inbjudna i dennes liv. Livskunskap skall inte vara ett forum för tvingande samtal och där integriteten kränks med motivet att när vi vet allt om varandra så respekterar vi varandra. Det är ju inte riktigt så det är. Det är inte så barn upplever sin verklighet när vuxenvärlden, som känner dem allra bäst, sviker gång efter annan. Det är inte heller så som respekt för varandra, när man är barn eller vuxen, skapas. Det börjar från ett annat, mer frivilligt och inbjudande håll.

– Det finns ju fall där man ställer frågor om familjen, där det kan finnas grupper av elever som har problem hemma. Det kan handla om att man ställer frågor om hur folk mår. Men så finns det också en ganska stor grupp av elever som har integritet, de är inte intresserade av att diskutera de här sakerna i större grupper. De vill behålla de här sakerna för sig själv. Och det är väldigt viktigt att de också får göra det. (ur Kaliber SR ”Trivs du med dig själv, lille vän” citat: Niklas Delander, generalsekreterare SECO)

Det känns viktigt att vi har livskunskap och värdegrundssamtal i skolan men än viktigare att  dessa tillfällen har en läroplan och att skolorna har regler för hur man skall utöva och verka inom ämnet. Livskunskapen kan ge oss möjligheten att ta en av skolans uppgifter, nämligen fostran (ja så är det fortfarande enligt skollagen att skolan har en uppgift att fostra) på ett sätt som verkar relevant och avgränsat till vad skolans fostran borde handla om: nämligen att ge barn möjlighet att få växa som personer till att kunna respektera sig själva, varandra och det samhälle som vi lever i. Då handlar det om barn och ungdomars rättigheter, likabehandling, genusfrågor, sex och samlevnad, vad självkänsla kan vara, normkritik, få upp ögonen för vad diskriminering är, jobba mot mobbning och arbeta för att förklara livets olika skeenden och vad som kan hända med oss människor när jobbiga saker händer. Så fostras man i demokrati och till fria, själv-respekterande personer in i en värld full av människor som påverkar oss och våra liv.

De regler som man behöver handlar om att upprätta en schyst spelplan där ungar och vuxna vet sina roller och var gränserna går. För vad som är personligt och för vad som är privat. Om hur man visar och tar emot förtroenden. Om att se till att barn som är öppna inte far illa. Om att se till att de barn som är slutna får vara det och ges möjlighet att öppna sig i de rum och under de förutsättningar som de vill göra det – om de vill. Här är ett exempel på skola som tänkt lite mer på det: Torpskolan i Lerum ‘s bra och enkla regler: Det som sägs stannar i rummet, Inga sänkningar, Alla har rätt till sin egen åsikt, Alla har rätt att vara tysta eller att inte delta, Jämnt fördelad taltid.

Skolan behöver ta ett grepp om det här. Skolverket behöver få uppdraget att ta fram en kursplan även för livskunskap som letat sig in på schemat i de flesta skolor – helt oreglerat. Skolminister och utbildningsdepartement behöver se över sitt ansvar för hur man riskerar barn och ungdomars integritet och hälsa genom den björnkram livskunskap kan vara i fel händer. Med rätt stöd, rätt kursplan och rätt metoder är det hur bra som helst. Men som det är idag är det en vansklig sak att låta vissa barn gå till skolan.

Möjligtvis kommer man en bit på vägen med den jämställdhetssatsning som Nyamko Sabuni och Jan Björklund aviserat för skolan med uppdraget att utifrån värdegrundsuppdraget (det som man hänvisar till när man som skola inför livskunskap på schemat) arbeta med metoder för att lyfta fram kunskap om jämställdhet i skolan.

med uppgift att utifrån skolans värdegrundsuppdrag lyfta fram och utveckla kunskap om jämställdhet i skolan./…/Uppdraget täcker in stärkt elevhälsa, fortbildning av lärare och annan skolpersonal om hederstraditioner samt om sex- och samlevnadsundervisning. Utbildning ska ges om könsroller (ur direktivet från Björklund och Saboni)

Det är dock inte tillräckligt. Man måste också ta tag i ”livskunskapsämnet”  och se till att utbildning, lärarkompetens och rimlig kursplan tas fram och inte minst att det forskas på hur det här påverkar våra barn och ungdomar.

Om man vill veta mer om debatten i den här frågan kan man lyssna på kaliber men också titta på SVTs Skolfront och lyssna och titta på debatten om livskunskap i skolan.

Andra bloggar om livskunskap på schemat: Lars H Gustavsson författare till boken Elevhälsa börjar i klassrummet (studentlitteratur 2009), Eva-Lotta Hultén: Livskunskap behöver utvecklas inte avvecklas, Folkhälsoarbetets blogg påpekar avssaknaden av läroplan.